måndag 2 juli 2007

Sjukvården

Igår fick jag vatten i örat då jag badade. Inte så skönt alls, men tänkte att det nog skulle ge med sig under natten. Idag gör det ont och jag blir lite orolig. Det kan ju bli inflammation. Så jag ringde sjukvårdsrådgivningen och tänkte de kunde ha lite tips åt mig.
- Ja, du kan ju ha en vaxpropp och vattnet kan ju hamnat bakom proppen. Jag tycker absolut du ska träffa någon för påseende. Det är till din vårdcentral du ska ringa, sa sköterskan jag fick tala med (efter att ha suttit i telefonkö väldigt länge.)

Så jag ringde min vårdcentral och möttes av ett meddelande som på ett ungefär lät så här:
- Just nu kan vi inte ringa upp dig. Vänligen försök senare eller ring vår sjukvårdsrådgivning.

Jaha! Så vad ska jag göra nu? Sjukvårdsrådgivningen sa att jag skulle ringa vårdcentralen som säger jag ska ringa sjukvårdsrådgivningen. Jag är yr, känner mig sned på grund av locket för örat, hör inget på det örat... och kan inte komma till sjukvården för påseende. Känns frustrerande, minst sagt!

måndag 11 juni 2007

Oro

Dottern skulle hem från skolan kring kl 16 för att med mormor åka till fotbollsträningen. Mormor ringde mig då jag var på väg hem från jobbet och i den tron att de redan åkt. Dottern hade inte kommit hem än! Oron i min kropp började infinna sig.

Väl hemma tog jag bilen och åkte runt och sökte henne, utan att veta var jag skulle söka. Började vid skolan och åkte sedan ner mot stan. Tänkte att om hon glömt plinga på bussen på väg hem hade hon säkert varit förbi på mitt jobb. Mycket riktigt. Men det var en timme tidigare hon hade tittat in på jobbet och där jobbade just då endast sommarpersonalen som gjorde sin första dag idag. De kom inte på att de kunde hålla henne kvar där och ringa mig.

Jag körde på de vägar jag vet hon kan, utan att hitta henne. Fram och tillbaka, kringelikrokar. Inte någon dotter i sikte. Gråten var på väg och jag kunde inte göra annat än att åka hem och ringa polisen. Tillslut hittades hon av sin faster på stan! Vilken lättnad!

Dottern berättade hur hon hade tänkt. Först förbi mitt jobb. Då jag inte var där gick hon in i en galleria för det regnade så mycket och så kom hon på att en mamma till en flicka på skolan jobbar i den gallerian. Men hon vågade inte gå in till henne. Då kom hon på att hon kunde ju gå till Kärlekens hus. Vilket hon också gjorde. Han var inte hemma så hon bestämde sig för att promenera hemåt. När hälften av den promenaden var gjord träffade hon tack och lov sin faster som tog hand om henne.

Skönt i alla fall, om man ska se lite positivt på saken, att hon visar på överlevnadsförmåga. Att hon inte satte sig ner och storgrät någonstans utan verkligen försökte vinna över situationen.

Min dotter än knappa 8 år. Hon grät och grät då hon kommit hem. Jag med. Sonen också. Många hårda kramar har det blivit och mycket prat. Nu är det lugnare och vi alla mår bättre. Men tänk vad som skulle kunnat hänt!

tisdag 29 maj 2007

Snart åker vi!

Kring midnatt fick vi beskedet att strejken är över. Vilken lättnad!

Jag hade ordnat med långtidsparkering och övernattning hos släkten. Men nu kan vi flyga som det var tänkt, vilket känns oerhört bra. Det skulle blivit lite stressigt att ta bilen ner och trist att köra den sista sträckan hem igen.

Ha en bra vecka här - vi ska äta gott, dricka gott och bara njuta av Italien! :)

måndag 28 maj 2007

Hopp?

Såg just på Rapport morgon ett inslag om strejken där SAS Sveriges vd, Anders Ehrling, sa att det är färre punkter kvar som facket vill ha förbättrat och att han hoppas att de under förmiddagen i dag ska kunna lösa det. Men samtidigt har SAS lock out:at personalen. Facket hade exkluderat charterflyget, nu berörs även de.

Nu vet jag inte hur snurrig jag känner mig, men om man hoppas hitta en lösning under förmiddagen idag - ska man då trappa upp allt till en mer eller mindre hysterisk gräns från företagets sida? Företaget som redan nu har tappat ca 100 miljoner kronor i förlorade intäkter. Det kanske är pedagogiskt, jag vet faktiskt inte.

Men om allt löser sig idag, som vd Anders Ehrling hoppas, så kan vi i alla fall flyga på onsdag. Må gudarna vara med oss :)

Förhandlingar

Nu när vi är på väg till Italien och vi på allvar måste söka oss alternativt färdsätt Umeå-Arlanda, då SAS strejkar, följer jag allt jag kan läsa om strejken. Jag brukar känna sympati med grupper som strejkar, vill att de ska få det bättre. Men igår kunde jag i DN läsa "Det här är en onödig strejk". Tidigare har det låtit som att kabinpersonalen inte kan äta, inte gå på toaletten eller vila. Är det så är det förskräckligt, men samtidigt vet jag också att inom SAS är det många som jobbat länge - de skulle inte varit kvar om det inte var bra. Vad ska man tro på - vem ska man tro på?

Om man då läser på HTF:s hemsida om strejken så känns det lite låst läge. HTF anser att SAS ljuger och SAS anser att HTF försöker ta över styrningen av företaget. Ligger det här på en bra nivå? Eller är det upprorsmakare inom HTF? Eller är det verkligen så att kabinpersonalen har det för jävligt? Jag har inte fått svar på de här frågorna än.

Men så blir jag lite förskräckt då jag nu på morgonen läser att i natt var det förhandlingar igen. Och det är den första gången som arbetsgivare och fackförbund möts öga mot öga! Vad har de gjort sedan i fredags? Bara lallat på? Jag är i och för sig inte någon van strejkförhandlare, inte heller en arbetsgivare så jag vet inte hur man brukar göra. Men borde man inte, om det är en rejäl konflikt, försöka prata med varandra och se hur man på bästa och snabbaste sättet lösa problemet?

Jag tänker på vad allt det här kostar. Läser morgontidningen att hittills - bara sedan i fredags (måndag idag) - ligger notan på 100 miljoner kronor. Igår var det en analytiker som sa i något media - minns inte vilket - att det här är ödesdigert för SAS. Nu är det ju tur att det är tre bolag som flyger Umeå-Stockholm, men samtidigt måste SAS kunna konkurrera med de andra två för att få passagerare.

torsdag 24 maj 2007

Strejk

Jaha. Jag ska på min första utlandsresa i modern tid. Vi ska till Italien! Som jag ser fram emot den här resan! (På jobbet är de lite less på mig, men det struntar jag i:) )

Så kom SAS och strejken. Den började lite smått idag på eftermiddagen, fick jag höra av en person som stod på Arlanda i paniken. Tumultet pågick samtidigt som det vanliga tumultet på flygplatsen på torsdagar. Under morgondagen är 20 000 resenärer utan flygplan.

Nej, vi åker inte med SAS hela resan, vi skulle (ska?) åka med dem ner till Arlanda, bara. Ett annat bolag tar hand om oss sedan. Men det känns lite rumphugget nu. Kärlekens föräldrar åker innan oss ner till Milano - de skulle ha åkt under lördagen. Frågan är hur det kommer att gå för dem. Om SAS och HTF kommer överrens under morgondagen så sägs det att det tar ett dygn att återupprätta trafiken någorlunda normalt efter en sådan här strejk. Det betyder söndag.

Kostnaden för SAS under fredagen, med de inställda planen, är enligt Ekot inte mindre än 20 miljoner kronor!

Jag hoppas innerligt att strejken inte blir långvarig! Sett ur flera perspektiv:
1) Vi vill flyga till Arlanda på onsdag.
2) 20 miljoner kronor i förlust/dag - hur kommer då biljettpriserna att se ut för oss konsumenter?
3) Om företaget missar 20 miljoner kronor/dag - hur får de anställda inom företaget då? Vad kan vi förvänta oss i framtiden?

Hur fungerar människor?

Jag blir inte riktigt klok på människor ibland. Jag har iofs en liten, hur ska jag uttrycka mig.... passion (blir inte rätt det heller, men kom inte på något bättre i skrivande stund) att läsa artikelkommentarer. Folk som skriver sådana är i allmänhet arga, bittra, sura och de är aldrig nöjda.

Låt säga att nättidningen skriver att ett rån har begåtts (eller egentligen vilket brott som helst) och polisen inte tar förövaren mer eller mindre omgående. Ja, då är kommentarerna "polisen satt väl och fikade" eller något annat nedsättande mot kåren. Sedan kan det hända att de tar förövaren snabbt. Då låter det som att de inte heller gör ett bra jobb. Att de bergis har tagit fel person (syftar på det idiotrånet som jag skrev om tidigare. Det tog en halvtimme att ta boven).

Kommentarerna om vår stad är inte heller nådiga - se blogg nedan. Idag kom ett underbart förslag om en playa mitt inne i stan! De som skriver är i överlag kritiska och negativa. Vissa är i och för sig alldeles till sig också medan andra också, liksom undertecknad, ledsnat på surhet och bitterhet.

Varför är det så här? Vi norrlänningar är inte tråkiga, sura och bittra. Inte jag i alla fall! :)

tisdag 15 maj 2007

Dotterns kommentar

Jag berättade för barnen att det finns de som tycker att det inte är så kul här (se blogg nedan). Att det finns de som anser att Umeå - som de själva skulle uttryckt saken - suger.
Dottern, snart 8 år, sa:
- Men be dem flytta till Irak!
Sonen, snart 11 år:
- Men där är det ju illa, det är ju krig där!
Dottern:
- Ja, jag vet. Men det är ju inte tråkigt att bo i Umeå och här vill vi ju ha trevliga och glada människor. De som inte trivs kan ju flytta till Irak så ser de var det är tråkigt att bo!

Umeå - en bra stad

Det började med att gruppledaren för kd i Umeå, Anders Sellström, skrev i sin blogg att han anser att Umeå bör byta sin slogan "Vi vinner i Umeå" - jag kan hålla med honom om det. Behövs det en slogan överhuvudtaget?

I alla fall så rasade folk i sina kommentarer på vk.se om Umeå och "tips" på "bättre slogans" och jag förstår inte varför folk är så negativa och faktiskt ibland även aggresiva i sina kommentarer och sin syn på Umeå som stad. Nu känner jag att det är dags att jag utnämner mig själv till ambassadör för Umeå - en stad som har en hel del att erbjuda sina medborgare och tillresta gäster!

Dagligen möter jag i mitt arbete på turistbyrån människor som kommer hit och de är fascinerade över Umeå och Umeåregionen och vad den har att erbjuda. Jag vill påpeka att det jag skriver här gör jag utanför mitt jobb inom turismen – det här är mina egna och personliga tankar.

Påstående: "Ska man uppleva dagsljus på natten så är det ju lämpligare att resa ännu längre norrut."
Svar: Just naturens lagar är lite svåra att påverka, men det finns många som kommer hit och också fascineras av de ljusa sommarnätterna här. Man måste inte upp till Norrbotten för att uppleva det - även om vi inte har den riktiga midnattsolen här.

Påstående: ”Umeå har väldigt lite att erbjuda besökare, turister för inte alla gillar att gå ute i skogen och se på en oändlig mängd barrträd”
Svar: Umeå är känd för sin shopping och sitt kulturliv. I Umeå finns det ett antal butiker som vunnit pris för ”Årets modebutik” bland annat. Här finns också ett rikt och brett kulturliv som folk faktiskt reser hit för att besöka. Teater, musik, opera, klubbar – mixen är bred och blandad och det finns saker för de flesta att se/höra på. Vidare har det under åren poppat upp fler och fler restauranger, krogar och barer. Många av dem är prisbelönta och i Umeå finns den enda restaurangen norr om Stockholm som finns i ”Mästarklassen” enligt White Guide – den mest respekterade restaurangguiden i Sverige. Umeå är den mest restaurangtäta staden i landet sett till befolkningsmängd!

Påstående: ”Om man vill se på Opera så är det lämpligare att resa till Stockholm där man kan insupa riktig operaatmosfär och övernatta på ett verkligt passande högklassigt hotell.”
Svar: I Umeå finns Norrlandsoperan och det är många som reser hit för att gå på just Norrlandsoperan eftersom den är känd för att vara nytänkande och modern. I höstas då Porgy & Bess gick så var faktiskt hela världspressen här och det var inte första gången det hände. Jag har varit med om japaner som kommit till Umeå just för att Norrlandsoperan ligger här.
Då det gäller hotell så nej, vi har inte något femstjärnigt hotell här. Det finns totalt 9 hotell i landet som har fem stjärnor - de flesta i Stockholm. Sant. Stjärnmärkningen av hotell i Sverige är också frivillig för hotellen så man ska inte stirra sig blind på hur många stjärnor ett hotell har. I Umeå har vi flera hotell som är bra, fina, personliga, trevliga, har utomordentliga frukostar och restauranger och bra service. Sveriges mest designade hotell sägs ligga i Umeå och jag har hört folk, som verkligen ofta bor på hotell, säga att här i Umeå kunde de sova godare och skönare än på andra ställen i landet och i Norden.

Jag kan se tendenser till att umebor i stor utsträckning ofta ser till det som inte finns här, men som finns på andra orter och då framförallt i Stockholm och andra storstäder. Istället för att faktiskt se det som finns. Att man som umebo känner att man bor på ett ställe som ”inte riktigt duger”, att det som finns här inte är "tillräckligt bra" och tillräckligt "lockande”. Lillebrorsyndromet, kan man kanske kalla det. Nej, Umeå är inte Stockholm, Göteborg eller Malmö. Umeå är inte heller London, Paris eller någon annan stad. Tack och lov!

Umeå är rätt och slätt Umeå och det är inte så dumt det! Här finns ju saker som inte finns på andra ställen!

Vi har till exempel en av landets få orörda älvar där man kan åka Europas bästa forsränning. Det kommer massor med folk från hela världen för att forsränna i Vindelälven. Vi har stad och natur på samma ställe. Man kan göra dagsutflykter i miljöer som är unika, till Olofsfors bruk (en av landets bäst bevarade järnbruksorter) och Tjarn (nominerad till Nordens mest inspirerade mötesplats) för att nämna några, och på kvällen njuta av nattlivet i staden med sina uteserveringar under sommaren. Eller varför inte åka till Överklintens Kvarn och åka världens enda hästdrivna flotte i sommar?

Umeå stänger inte alls under sommaren som vissa påstår – däremot öppnas staden och regionen upp i samband med skolavslutning och midsommar. Under sommaren finns det faktiskt hur mycket som helst att se och göra – det gäller bara att öppna ögonen.

Det vi umebor har blivit hemmablinda inför fascinerar många som kommer hit, svenska som utländska turister. Stockholmare kan jubla över att Umeå är en så vacker stad, att det är så lugnt och skönt här men att det fortfarande är en intressant stad. Det finns studenter som medvetet väljer Umeå universitet framför andra universitet eftersom det är ett ungt och friskt universitet.

Det är dags att vi umebor blir stolta över vår stad! Vi ska vara stolta och kunna säga: Nej, Umeå är inte Stockholm och det är inte meningen heller. Umeå är Umeå – det räcker gott!”

Turismen ökar och vi ska ta hand om våra gäster på ett bra sätt så att de känner sig välkomna hit och återvänder med sina kompisar/familjer. På så sätt bidrar vi alla till att Umeå kommer att bli ännu bättre!

Hälsningar
Erika, turistinformatör/inspiratör/egenhändigt utsedd ambassadör för Umeå/stolt umebo

fredag 4 maj 2007

Norrlands huvudstad

Kampen mellan städerna i norr tätnar. Nu har Sundsvall trummat på stora trumman och patentregistrerat varumärket "Norrlands huvudstad"! Reporten ställde frågan till Jerker Sjödin, projektledare för Position Sundsvall, hur han tror att de andra städerna i Norrland skulle reagera. Jerker Sjödin svarade kaxig och uppkäftigt:
- De blir säkert upprörda. Som om de skulle vara potentiella huvudstäder.


Okej. Så kan man också resonera om man bor i Sundsvall :)

"Fejden" har tydligen pågått i över 40 år och har dragits mellan Sundsvall, Umeå, Östersund, Luleå och Gävle. Enligt Jerker Sjödin. Umeå har länge kallat sig för huvudstaden i Norrland. Vad ska vi nu hitta på här i Umeå, tro? "Den bättre huvudstaden"? Eller "Umeå - den nordligaste huvudstaden i Norrland"? :)

Umeå vill bli Kulturhuvudstad i Europa 2014.... Tja. Jag tror inte - trots att mitt hjärta klappar varmt för hemstaden - att vi kommer att lyckas

torsdag 3 maj 2007

Butiksrån

Man slutar aldrig förvånas över folks dumhet. Idag var det ett rån mot en butik i staden. Tiden för rånet var strax efter öppningstiden. Inte kan det varit så himla mycket stålar i kassan då inte. Vore det inte smartare att vänta till strax innan stängningstid om man ska försöka bli rik?

Dumheten fortsätter: killen sprang in på ett kafé där han satt sig för att fika. Kaféet ligger några kvarter från butiken. Gör man så efter det att man hotat kassörskan med kniv?

Han greps ungefär en halvtimme efter rånet. På kaféet.

måndag 9 april 2007

Onlinebokning

Vi ska till Italien. Ska bli hur skönt som helst! Men då vi skulle boka biljetter var det inte så lätt att hitta i resedjungeln. Vi har jämfört olika flygbolag för att hitta ett så schysst pris som möjligt och vi fastnade för ett flygbolag tillslut. Vi fick reda på vad nerresan och hemresan kostar och påbörjade vår bokning. Men för varje gång vi klickade på "Nästa" för att gå vidare i bokningsprocessen lades det på fler och fler kronor att betala och slutsumman blev några 100 kronor mer än vad vi först fått veta. Det är skatter och diverse andra kostnader som slås på. Det där var resan Arlanda-Rom.

Men först måste vi ju ner till Stockholm. Kärleken har en del SAS-bonuspoäng som vi kan nyttja och han loggade in, bokade datum och tid som passar oss. Och vi upptäckte en sak: innan man klickar på "Bekräfta bokning" måste man vara ytterst noggrann för att se att systemet tycker samma som vi. Icket så! Jag tror han försökte boka vår Umeå-Arlandaresa fem gånger innan systemet verkligen fattat att det är mitt på dagen vi vill åka och inte jättetidigt på morgonen. Han ringde slutligen till bokningen på SAS för att tala med dem och då som i ett trollslag funkar det!

Och de vill man ska inte ringa dem, de vill man ska boka online. Systemen är svårförstådda, man måste ringa dem... Jag förstår inte hur de tänker sig. Men så är jag en som vill ha personlig service med. Ha en människa att prata med. Sånt kostar i dagens samhälle där vi ska leva mer eller mindre online.

torsdag 5 april 2007

Slutar aldrig att förvånas

Som jag skrev tidigare idag så är det ett förfärligt oväder. Jag har just läst i de lokala nättidningarna om hur blåsten ställer till det: i fjällen är det snöstorm - folk saknas på fjället, jag har sett bilder på bilar som ligger uppochner, plåten på Norrlands universitets sjukhus fasad har blåst av och sjukhusområdet var avspärrat delar av dagen.

Så kommer jag till artikeln om att RG Line - det rederi och samma båt jag åkte med till Vasa för en dryg månad sedan (läs tidigare blogg om den resan) - tänkte avgå enligt tidtabellen kl 18 i afton! Hur tänker man på det där rederiet, egentligen? "Nej, det blåser ju bara 25 m/s - inte är det så farligt". Tänker man så? Visst, båten klarar nog mycket, skrovet är stabilt. Men nog kan den blåsa omkull i alla fall!

Estonia förliste för dryga 10 år sedan, men det känns lite aktuellt.

Våren och blåsten

Snön är borta från gatorna i staden. Skönt, tycker många. Men i och med att det torkar upp på gatorna så blir det också hemskt dammigt efter vinterns grus och sand.

Kommunen tänker att de inte ska sopa gatorna ordentligt, riktigt än. April med sitt oförutsägbara väder har ju inte varit än, typ.

Men nu blåser det ordentligt ute. Riktigt ordentligt! Jag satt på lunchen och studerade folk som gick förbi utanför restaurangen jag satt vid och det var rätt intressant. Folks kepsar blåste iväg, kjolar blåste upp, en del gick baklänges mot vinden för att slippa den rakt i ansiktet.

Men så slog mig en tanke: kommunen kanske kommer att slippa sopa gatorna i år. Tänk om allt samlas i prydliga högar efter den här helgen, vilken enligt SMHI ska vara blåsig! Bara för dem att samla ihop högarna! Billigt och praktiskt!

Glad Påsk!

torsdag 29 mars 2007

Döden

Barnen har varit på begravning idag. Det var deras pappas kompis som har gått vidare till någonting bättre. Barnen har träffat den här killen några gånger då han varit hemma hos dem på middag. Han var en alldeles speciell typ av människa och barnen tyckte så mycket om honom. De pratade mycket om honom då han levde. Idag begravdes han.

Jag tycker inte man ska "skydda" barnen från döden. Jag tror det är bra för dem att gå på begravningar. Men begravingar har också den effekten på oss människor att döden blir konkret. I kistan som står där framme ligger den person vill alla tyckte så mycket om - vilket är abstrakt. Men själva akten gör saken mer konkret.

När min farmor dog för några år sedan kunde jag inte förstå att hon låg där i kistan, men då jag och mina kusiner bar ut kistan till bilen förstod jag det. När alla på fikastunden efteråt pratade om henne i dåtidstermer och hon inte satt med oss med en kopp kaffe i handen, förstod jag att hon var borta. Saker tar sin lilla tid att sjunka in.

Mina barn har haft en jobbig afton efter den här dagen. De har gråtit, ville inte lägga sig, vi har pratat och pratat, jag fick inte trösta men samtidigt skulle jag trösta. Svårt läge. Sonen vill inte till skolan i morgon för att det är så jobbigt att den här killen inte finns längre. Han sörjer som om han var hans bästa kompis, vilket inte riktigt är sant. Jag förstår att de är ledsna, det gör jag. Han var verkligen speciell på ett mycket positivt sätt.

Många i den här staden sörjer Pers bortgång. Samtidigt som alla visste att han levde på 20 års övertid - han borde ha gått vidare för 20 år sedan med den sjukdom han hade. Men han var nog den mest levnadsglada person som existerat på den här jorden.

Per: Vila i frid! Jag tror du kan gå och andas själv nu och bergis finns det bra fotboll och hockey där du är nu!

onsdag 28 mars 2007

Byte

La in en annons på Blocket om lägenhetsbyte. Min 3:a mot en 5:a eller större. En dag tog det så skickade en tjej ett mejl och hon verkar ha en lägenhet i vår smak! Och i det område vi vill bo: centralt, men ändå barnvänligt. Nu måste jag storstäda hemma så att hon vill ha min! Hon blev rätt så intresserad då jag har ett litet trädgårdsland på gården här. Faller lägenheterna oss i smaken åt alla håll kan det här gå snabbt.

Snart kan jag vara sambo! Vi har ju pratat om det ett tag, men nu känns det så nära. Jag vill ju så det värker i kroppen, men det är inte utan att det känns oerhört pirrigt. Skräckblandad förtjusning är nog formuleringen.

tisdag 27 mars 2007

Ex-män

De säger att det är svårt att förstå sig på kvinnor. Jag tycker att män är minst lika svåra att förstå sig på. Inte i största allmänhet - jag har mest manliga bekanta, kompisar och vänner och har så alltid haft. Men det finns s k ex-män. De man levt med, varit gift med, en gång älskat och har barn med. De är inte alltid så lätta att förstå sig på. Inte min ex-man i alla fall.

I fem år har jag slagit knut på mig själv, vänt ut och in på mig själv, gjort allt i min makt för att vi ska ha ett fungerande förhållande. Ett förhållande vi inte kan välja bort eftersom vi har två barn tillsammans. Vad jag har mött är total respektlöshet. Jag har mött totalt missförstånd. Och jag är ändå rätt så tydlig då jag pratar och lägger fram saker. Men jag vill också att allt ska fungera.

I tio år levde vi tillsammans. Det fanns ett barn som följde med honom och relationen med den mamman var underbar. Vi bodde grannar, firade jular och födelsedagar tillsammans, fikade tillsammans och bestämde tillsammans över en kopp kaffe vilka regler som skulle råda. Det gjorde vi alla fyra vuxna och det fungerade hur bra som helst. Så jag har trott att det är så man gör. Jag har velat tro att vi är kapabla att ha det så även sedan vi skiljt oss. Jag visste redan innan att det vi hade med hans ex-sambo var rätt så unikt, men vi gjorde det utan problem.

Men nu är det icke så. Nu är det stor risk att det här blir väldigt rörigt, men det är så det är.

Idag ringde de från skolan för att höra hur dottern skulle vara på fritids under påsklovet som är om två veckor. Jag sa att det var hans vecka, varpå rektorn säger att hon just pratat med honom och han sa det var min vecka. Enligt vårt barnschema har han barnen under lovet - han hade dem även under sportlovet och han tycker att vi ska dela på loven. Jag har under en längre tid försökt att få träffa honom just för att diskutera sådana här saker, för att ha någon slags framförhållning. Han är inte ett dugg intresserad av att träffa mig för att prata om sådana här saker - man kan mejla varandra och i nödfall prata i telefonen. Han har sagt att det ska vara mitt ansvar att "ordna för påsklovet". HUR jag ska ordna för påsklovet har jag frågat honom hur han menar, men har inte fått svar. Menar han att barnen plötsligt ska bo med mej den veckan, ska jag ordna barnvakt åt dem... de frågorna har jag ställt många gånger. Inte fått något svar alls. Så hur jag ska "ordna det över påsklovet" har jag inte fattat. Jag förstår det fortfarande inte. Men nu har jag ordnat allt i alla fall.

Idag ringde skolan och han hade bollat över till mig som inte vet om barnen ska vara med mig eller med honom - som de ska vara enligt schemat. Jag ringde honom för att fråga hur han tänkte och möttes av en rabiat man som skrek i telefonen, jag sa han inte fick prata så med mig, han skrek och la sedan på luren. Snäll, mesig, ansvarstagande som jag är ringer jag min mamma och pratar med henne för att se hur vi kan ordna lovet (jag kan inte ta ut semester som exet tycker, för då sabbar jag hela sommaren - igen) och hon tar barnen från påskdagen. Jag ringer exet och han säger att det går inte för då är de med honom.

Han ägde problemet, bollar det till mig och ber mig lösa det för han hade barnen förra lovet. Jag löser det åt honom. Då är inte det bra!

Nu förstår jag inte hur jag ska bete mig alls. Nu är jag skitförvirrad.

Jag ringde familjerätten, för det är det enda stället han säger han vill träffa mig. Det sista vi sa till varandra var "Vi möts i familjerätten!". Då jag ringde dit för att beställa tid möttes jag av en man som lyssnade på mig. Han ställde frågan, rätt tidigt, om jag inte ens funderat på att kontakta en advokat! För att ta reda på om vi ska ha gemensam vårdnad överhuvudtaget! Jag tror inte att vare sig han eller jag vill ha enskild vårdnad, trots allt. Barnen behöver oss båda. Han jag pratade med sa att jag är en god människa, men mesig. Att jag vill väl, men att jag möts av total respektlöshet. Hur jag än gör kommer jag aldrig att få ett fungerande förhållande med mina barns pappa. Lika bra att lägga ner, sa han på familjerätten.

Det var så skönt att prata med en utomstående som lyssnade på mig! Vi har varit på samarbetssamtal ett par gånger och bara mötts av flata tanter som tagit hans parti helt och hållet. Jag har varit för svag de gångerna. Nu sa han jag pratade med att det är inte vi som behöver samtal - det är jag som behöver stöd i mitt! Utan honom.

Och något så skönt att få höra att jag är en god människa! Hur många gånger har jag inte funderat på om det är mig det är fel på? Cirka tusen, på ett ungefär, skulle jag tro. Men under årens lopp har jag också fattat att det finns de som tänker som jag. Jag har tidigare fattat att helt jävla fel ute är jag inte.

Exet tror vi ska mötas där i familjerätten - det kommer vi inte att göra. Nu ska jag bli en hård och jävligt fyrkantig före detta fru, mamma till hans barn. Jag har ställt upp på byten då de ska på resor, när barnen haft lov, jag har inte sett mina barn vissa somrar för att mina behov inte har lyssnats på alls. Nu är det slut på det.

Basta!
Punkt!

lördag 24 mars 2007

Könsroller

Vi sitter och pratar mid middagsbordet, barnen och jag. I sonens klass har de killsnack och tjejsnack. Jag undrade lite vad de gör på de träffarna och sonen sa att sist hade de kollat på film. Jag blev lite förvånad, trodde på något vis att de pratade om hur man ska vara mot varandra - killar och tjejer - eftersom en del tjejer i hans klass har slutat och man värnar om de få som är kvar. Jo, en gång hade de pratat om hur man ska bete sig mot tjejer.
Sonen: "Men det har jag räknat ut för länge sedan".

Han har i hela sitt liv alltid lekt bra med tjejer - nästan så att han har föredragit att leka med dem. Det blir inte lika hårt då, tror jag han tänker och känner.
Jag: "Jaha, ska man vara annorlunda mot killar och tjejer?"
Sonen: "Ja, det ska man"

Jag tänkte i min stillhet att är man en bra människa så kan man behandla alla lika, men man ska tydligen vara lite annorlunda gentemot de olika könen. Vet inte om jag helt håller med, men på barnnivå kanske man måste tänka så. Jag vet inte. Tror inte jag tänker så, men så har en personlighetstest fått fram att jag är oerhört anpassningsbar också. Jag anpassar mig nästan till döds i vissa sammanhang.
Sonen förklarar: "Jamen vissa killar kanske mer gillar sport. Andra är som jag och gillar film och musik."
Jag: "Jaha, och tjejer? Vad pratar man med dem om?"
Sonen: "Jadu mamma, det har jag försökt lista ut rätt länge nu"

Han fyller 11 år i sommar.

torsdag 22 mars 2007

Glädje

Sonen: "Mamma, hur många mjölktänder har man som barn?"
Jag: "20 stycken"
Sonen: "Jippie!!! Jag har tappat alla mina nu!" Han hoppade omkring och var så glad då sista tanden åkt nu i kväll. Han hoppade omkring jättelycklig med en papperstuss i munnen för att stilla blodflödet. Han drar tänder som är pyttelite lösa med våld.

Sonen: "Mamma, är det här något man brukar fira?" Han log lite nyfiket.
Jag: "Nej, det brukar man inte". Jag ångrade mig direkt efter att jag sagt så. Varför ska jag alltid vara så snabb med svar för?
Sonen: "Nej, jag tänkte väl det". Kunde ana en lite dold besvikelse i hans röst. Han är mycket för att fira saker, den lilla gossen.

Men han ska få någon överraskning i morgon i alla fall. Sista barntanden har ju faktiskt åkt nu!

onsdag 21 mars 2007

Längtan

Ja, jag är kär. Enormt, faktiskt. Trodde inte jag skulle kunna känna så här igen - men oerhört glad att jag gör det! Men jag är inte så bra på det där med att längta. Jag är faktiskt rätt kass på det. Kanske är jag som ett barn som behöver omedelbar tillfredställelse?

Tre dagar har gått sedan jag och Kärleken sågs på riktigt. Han svängde förbi på jobbet idag just innan han skulle till sitt och jag hem till mitt. Några minuter. Sedan ringde han i kväll och vi pratade några minuter. Men de här minutrarna gjorde mig alldeles varm i kroppen och snart står jag inte ut! Måste bara träffa honom snart! Få en kram, en kyss... hans fina blick.

Hur gör man för att bli duktigt på att längta och kunna njuta av det i vetskapen om att det kommer en dag då vi ses ordentligt? Tips emottages tacksamt! :-)

måndag 19 mars 2007

Lika besviken...

...varje gång det händer. Våren som kommer - för att sedan försvinna. Vi har haft rent ljuvligt här under en tid. Solen som skinit, snön som försvann (inte helt, men en hel del), folk som blev sådär vårglada och lätta i sinnet. Jag hade börjat tänka på sommaren och var vi ska hitta våra nya smultronställen, hur skönt det är att ta en öl på en uteservering efter jobbet o s v.

Så kom helgen. Och med helgen kom vintern tillbaka igen. Det var inte lite snö som kom heller. Och snön som kom var blöt, tung, slaskig och rent ut sagt jävligt trist i alla bemärkelser.

Bor man här vet man att det kommer att hända. Varje år händer det. Man borde ha lärt sig men varje år blir man lika besviken som året innan och åren innan det. Och vi vet att det här inte var den sista gången. Förmodligen kommer fem-sex bakslag till.

Men sen kommer sommaren!

Dubbelliv

Tillbaka till verkligheten. Det går lika snabbt varje gång. Att mjukstarta är det inte tal om. Pang på, bara. Men det är rätt skönt det också, måste jag säga. Även om det ibland kan kännas lite chockartat.

Jag är en av alla dem som lever ett dubbelliv. Veckor med barn och veckor utan barn där man bara behöver vara vuxen utan större ansvar som att se till att ens små älsklingar har det bra. Idag kom de till mig igen efter två veckor. Jag öppnar dörren och det är kompisar här. Någon ser på tv, någon sitter vid datorn och de säger att de måste ha mat NU! Inte om en halvtimme - NU! Jag gör så gott jag kan, men saker tar sin lilla tid. Vi leker lite, sedan är det "God natt". Det betyder att jag ska säga "God natt" och krama om dem flera gånger under den närmaste timmen. I bästa fall. Ibland ska vi hålla på många timmar. Det kan som inte räcka med att göra det där en enda gång, inte. För i barnens huvuden bollar tankar hit och dit - sådant som de tycker är superviktigt just när man ska sova. Som "Mamma, NÄR kan jag få en mobiltelefon", eller "Mamma, du vet den där filmen..." eller precis vad som helst. Procedurer. Men de är ju söta och fina. Mammans hjärta klappar hårt för dem. Jättehårt. Även om det känns jobbigt ibland.

Under de senaste veckorna har jag haft det lugnt och stilla med min Kärlek. Ingen stress, bara lugnt och skönt. Behöver leva det här dubbelivet för att orka. Och för min egen del. För att inte försvinna i allt som det innebär att vara förälder. Jag älskar mina barn och livet med dem och jag älskar de veckor jag har med Kärleken. Jag är lyckligt lottad!

Tvåsamhet är beroendeframkallande. Ligga sked är beroendeframkallande. Jag kommer att sakna honom då jag lägger mig. Ensamen.

onsdag 14 mars 2007

Vår!

Det går snabbt nu! För några dagar sedan var det vinter och rätt bra med snö. Nu är gatorna i princip torra efter några helt underbara dagar! Minns inte då det var så här tidigt sist, men det går undan då det väl sätter igång.

Igår hörde jag vårfåglarnas kvidevitt för första gången. Solen skiner, den föredetta snön - numera vatten - fullkomligt forsar från taken. Nog är det härligt den här tiden på året!

Det är lätt att leva då man ser ljuset i tunneln och inser att snart är det sommar med allt vad det innebär. Önskar dock att kaféerna redan nu kunde sätta ut stolar så man kunde ta en kopp kaffe utomhus. Eller en kopp choklad. Kommer snön igen är det ju bara att ta in stolarna igen. Eller?

måndag 12 mars 2007

Bovar på rymmen

Jaha. Så var vi i hetluften igen. I dag rymde tre fångar från den slutna anstalten som finns i kommunen. Två av dem tog de rätt snabbt, den tredje fick vara i frihet lite längre.

Kollegorna och jag hade just läst nätupplagan av den lokala tidningen om det här, precis innan vi skulle stänga ner för dagen på jobbet. Då kommer en man in och ser lite förvirrad ut, har på sig gråa mjukiskläder och undrar hur bussarna går till Sundsvall och varifrån de går.

Jag är en sådan naiv typ som inte fattar misstankar om andra människor så lätt, så jag tog fram busstidtabellen och visade på stadskartan hur han skulle ta sig till busstationen. Så gick han ut. Han betedde sig lite märkligt och var rätt så stressad.

Min kollega var mer eller mindre i upplösningstillstånd och sa: "Det där måste varit han!" Hon sprang till baksidan av vår lokal och såg honom stå och titta på kartan och fundera lite. Jag tog tag i telefonen och ringde polisen och undrade om de fått fatt i den tredje rymlingen och det hade de inte. "Jag tror han just var inne hos oss, är det han är han på väg till busstationen för att försöka ta sig till Sundsvall" sa jag till polisen. "Det är han" sa polisen och la på luren.

Vi tjejer på jobbet kände oss lite... tja, vad ska jag säga... upplivade, kanske är rätt ord. Eller kanske mer uppjagade. Jag skulle gå samma väg som den här mannen just gått, skulle han känna igen mig? Hur stort uppbåd skulle det bli? Min Kärlek hade hunnit hem redan så jag var tvungen att gå ensammen där, vilket kändes lite olustigt.

Men då jag kom till busstationen kunde inte nyfikenheten i mig göra så att jag lät bli att gå förbi där utan att se vad som var i görningen. Jag såg pressfotograferna stå och prata med varandra och de såg lite fundersama ut. Via polisradion hade de hört att rymlingen var på väg till busstationen, men han hade blivit gripen innan han nådde ända fram.

Men det var spännande. Inte alla dagar man sätter fast en bov!

söndag 4 mars 2007

Kärlek är svårt

Satt med barnen häromkvällen och pratade om lite av varje. Vi pratade om han som kommit att bli Mannen i mitt liv och det är så underbart skönt att det klaffar - både mellan honom och barnen och mellan barnen och honom. Sonen och dottern påpekar gång på gång att han är en så snäll och bra person.

Sonen å sin sida har också haft ett förhållande nyss. Det var verkligen kärlek med stort K där. Under ett år försökte han få kontakt med henne och då hon i höstas började på deras skola visste inte glädjen några gränser.

De blev ihop och var så rara. Efter några månader kom han hem och var överlycklig. De hade pussats för första gången och känslan beskrev han så här: "Först blev jag alldeles varm i magen, sen blev jag lite nervös". Han är en så rar liten kille, min grabb.

Så en dag hade tjejen gjort slut och flera veckor efter det fick han reda på att det bara var "på skoj" hon gjort slut. För att kolla hur han reagerade! Sonen är 10 år, hon är 9. Han blev jätteledsen, men sedan blev de ihop igen och allt var bra. Men nu är det slut igen, hon gjorde det och sedan blir hon svartsjuk då han leker med andra tjejer. Inte är det så lätt med känslor alla gånger inte. Oavsett ålder.

Han sa då vi satt och pratade häromdagen att han nog ska vara ensamen ett tag. Inte ha någon tjej på länge, kändes det som sa han.

torsdag 1 mars 2007

Bara att gilla läget

I dag var en hemsk dag. Eller gårdagen - klockan har just passerat midnatt. Stressa hem från jobbet för att hinna till sonens träning, var det första. Under tiden han tränade sprang dottern omkring i Sporthallen och hon råkade snubbla olyckligt och tog emot sig med handen då hon föll med näsan före in i en dörr. Näsblodet gjorde att jag trodde att det var det värsta, men efter en stund sa hon att hennes finger gjorde ont. Och visst - det var rejält svullet och jag kände att vi får ta vägen förbi på akuten innan vi åker hem.

Klockan 19.20 stämplade vi in på akuten. Klockan 22.15 fick vi träffa en doktor som inte ens säger "hej" då han klev in i rummet. Inte heller såg han varken mig eller dottern i ögonen. Han var inte intresserad av att presentera sig.

Han tittade på flickans finger i ungefär 30 sekunder och sa ordet "röntgen" och gick ut genom dörren. Innan han försvann helt bad jag honom att säga till dem på röntgen att barnen är barn, att klockan var elva på kvällen och att de var trötta, att vi väntat väldigt länge redan som det var. Svaret jag fick var: "Det spelar ingen som helst roll. Ni får vänta på er tur".

Hon röntgades. Jag såg bilderna och kunde inte se någon spricka, som jag trodde att det var, så jag tog för givet att "lite bandage på så får vi åka hem". Klockan var ju sent och alla tre var vi trötta.

Läkaren tittade på bilderna och vi fick träffa honom igen. Inget "hej" den här gången heller. Däremot sa han lite hurtigt: "Det gick ju snabbt det där! Men jag har lite tråkiga nyheter. Det är en skelettskada på fingret så det blir Hand- och plastikkirurgen i morgonbitti".

"Neeeeeejjjjj!!!!" skrek jag inombords.

Ingen på akuten kunde gipsa så hon fick bandage och i morgonbitti får vi helt sonika bege oss upp på sjukhuset igen.

Klockan hinner bli några minuter i midnatt innan jag låser upp dörren här. Det är natt mot torsdag. Barnen har skola i morgon. De är 10 och 7 år.

Bara att gilla läget.



P.S. Barnen har varit så superduktiga, tappra och på strålande humör hela kvällen. Dottern har knappt klagat på att det gjort ont annat än enstaka gånger. De har lekt med rullstolar, kört varandra och dottern har sagt "här var det service! Någon som vill ha det?" :-). Sonen sa när vi åkte hem att det var ju riktigt trevligt där på sjukhuset!

Ungar, mamma älskar er!

måndag 26 februari 2007

En kvinnas lott

I jakten på "de perfekta, snygga benen" finns det en del olika saker att använda. Man kan raka benen - vilket kan medföra skärsår som inte är så vackra. Man kan vaxa benen - som är rätt okej om man ids spara ut hårstråna tillräckligt långt för att resultatet ska bli riktigt bra och långvarigt. Man kan använda krämer och då får man gå omkring, alternativt sitta stilla på toalettstolen, krämig och kletig i 15-20 minuter, vilket inte är så skoj då man senare upptäcker att man inte tål den. Den var för stark för ens hud. Man kan epilera sig - dyrt, tidskrävande... eller så kan man helt låta bli att ta bort sina hårstrån. Det senare tilltalar inte mig direkt.

Jag har hittat ett nytt sätt. "Epilette" heter det. Enligt förpackningen ska den vara "avsedd för kvinnor som inte vill använda vax, elektriska apparater eller rakhyvel". Vidare står det att "den är lätt att använda och gör på ett ögonblick benen mjuka och släta". Skitbra, tänkte jag, och såg framför mig sådär riktigt släta och fina ben helt utan skärsår. Bra till sommaren då man tvingas visa benen för kreti och pleti.

Det står visserligen också att den fungerar även som peeling och tar bort döda hudceller. Jag kan nu efter att ha provat meddela att den tagit bort betydligt mer än enbart hårstrån och döda hudceller. Den har tagit bort hud! Mina ben är inte alls mjuka och släta - de är RÖDA och SVIDIGA. Gruvar mig för att ta på mig jeansen i morgon...

Jag visade barnen hur jag såg ut och tyckte det var förskräckligt hur jag såg ut, varpå dottern sa: "Men mamma, du ska ju inte gå omkring i bara trosor på stan och säga 'titta på mina ben'! Sant i och för sig:-) Men det tar inte bort det onda i alla fall!

onsdag 21 februari 2007

Ensamma mammans stress

Jag vet inte hur andra gör, men jag hinner inte alltid vara den mamma jag skulle vilja vara. Det är jobb till klockan 17, stressa hem, laga någon slags mat - förhoppningsvis lite näringsriktig - aktiviteter, läxläsning med båda barnen, disk, tvätt, städning... sen ska de lägga sig i vettig tid för att inte vara urlakade dagen därpå. Hur ska man hinna då man är ensamstående?

Den här veckan är mer eller mindre hysterisk för oss. Idag kom jag hem, lagade mat, sonen och jag åt - eller vi snarare kastade i oss maten - på mindre än fem minuter för att han skulle hinna till träningen. Från det att jag var hemma till dess att vi åkte iväg hade det gått mindre än en halvtimme. Dottern var hos en kompis. Väl hemma var klockan närmare åtta och barnen behövde fika, vi behövde sätta oss ner och samla oss lite innan det skulle vara "god natt". Nu, då barnen sover sött sedan ett par timmar, kom jag på att jag inte hjälpt dottern med sin läsläxa - har inte alls hunnit den här veckan. I morgon ska hon läsa för fröken. Och jag får så superdåligt samvete.

Är det meningen att livet ska se ut så här? Ska man inte kunna ha två barn i skolåldern, som har aktiviteter och kompisar och vara ensamstående?

Jag har i och för sig rätt tur som satt barnen i en skola som inte är jättemycket för läxor, men de förekommer ju varje vecka i alla fall. Tänk om de gått i en annan skola som tycker sådant är världens bästa idé. Hur skulle jag gjort då?

Uppdatering

Så - jag lovade att jag skulle redogöra för min resa till Vasa häromveckan. Här kommer det.

Klockan var 9 på tisdagsmorgonen då vi lämnade Umeå Hamn. Klockan 9.13 hörde vi i högtalarna att man ville att reparatören skulle komma till maskinrummet. 9.15 sa en röst: "Bäste passagerare. Vi måste kasta ankar på grund av ett tekniskt fel." Vi tog det hela med ro - båten över är nämligen rätt så ofta försenat och vi fick ju gratis kaffe. Efter en stund fick vi veta att det kommer att ta fem timmar att laga felet.

Efter sex timmar fick vi veta att det kommer att ta ytterligare fyra timmar innan vi kan åka vidare. Då frågade jag och de andra i mitt sällskap om det gick att få hoppa av resan. Vi hade redan tappat en dags jobb på andra sidan Kvarken - studiebesök på olika turistattraktioner. Men det gick inte. Det var för stor risk, sas det. Eftersom vi inte satt på en båt som tog in vatten var vi tryggare där vi var - att hoppa mellan båtar kan innebära att man druttar i vattnet, något som kaptenen inte ville ha på sitt samvete. Vi frågade om vi kunde, då det "tekniska felet" (vilket vi aldrig fick veta vad det var för något) var lagat, kunde vända tillbaka till Holmsund. Vi såg ju hamnen hela tiden. Men nej, det gick inte heller eftersom vi redan var så försenade. Jag kan tycka att om båten är 11 timmar försenad spelar inte 30 minuter till så himla stor roll. Men så var det.

Klockan 20 på tisdagskvällen sa rösten i högtalaren: "Bäste passagerare" (jag vet inte vilken gång i ordningen vi fick höra just den frasen) "nu lättar vi ankar. Om fyra timmar är vi i Vasa." Det betyder kl 01, lokal tid. Äntligen rörde båten sig!

När klockan började närma sig 00.30 samlade vi alla ihop våra saker för snart skulle vi gå i land. Då ringer min chefs telefon. Vår guide i Vasa visste vad vi inte visste: vi skulle vara på vattnet i fyra timmar till! Chefen blir upprörd och frågar besättningen på båten om det stämde och tre sekunder senare hörde vi i högtalarna: "Bäste passagerare. På grund av tekniskt fel kommer vi till Vasa klockan 04.30". Vad gör man? Vi fick en hytt - som var kallare än det var i sittsalen (som för övrigt var stavad: sitt sal) som bara den var så kall att vi under alla dessa timmar suttit med våra jackor på under täcken. Jag var så trött då att jag somnade, ställde klockan på 4 och strax efter säger rösten i högtalarna: "Bäste passagerare. Vi är snart i Vasa hamn." Vilket vi då trodde på.

Det tog en och en halv timme till att lägga till i hamnen. Vi hade tydligen kört över Kvarken på en enda motor, med en enda propeller.

Nu är det så - jag jobbar på Turistbyrån. Vi här har ett samarbete med turismen i Österbotten. Vi skulle över för att titta vad de har för saker där man kan se och göra, träffa turistbyårer där och lite till. De var över i höstas, det här var vårt återbesök. Det finns många olika sorters samarbeten mellan de båda städerna Umeå och Vasa. Vi är varandras närmaste städer, cirka 8 mil bara. Men det är nästan helt omöjligt att ta sig över. Att bila runt är kring 80 mil - en resa på 12 timmar. Men faktum är att vi hade vunnit tid att ta bilvägen runt Haparanda den här dagen!

Vi såg i och för sig till att underhålla oss under de timmar vi var på båten. Som jag skrev i det förra inlägget sms:ade jag till SR Västerbotten som gjorde ett inslag. Sedan var mediabollen i rullning. Expressen, Aftonbladet, olika finska medier, SR igen, Expressen igen och igen. Sedan ringde tidningarna i Umeå. Jag tycker de var lite sega - mitt namn fanns ju överallt och det är rätt lätt att få tag i mig och min chef. Men sysselsatta var vi och lite kul var ju det. Besättningen tyckte nog att vi var lite besvärliga, men det struntade vi högaktningsfullt i!

Hur vi tog oss hem? Vi flög. Det tog från det att vi steg ut ur vänthallen i flygplatsen i Vasa till dess att vi landade i Umeå totalt 35 minuter!

torsdag 8 februari 2007

Förseningar

Så var vi hemma efter en spännande resa. Vi skulle med jobbet på en studieresa till Österbotten för att titta på några av deras turistiska mål. Jag kommer i ett senare inlägg redogöra för resan mer i detalj - det var nämligen så att båtturen över Kvarken ska ta ca 4 timmar. 22 timmar efter det att vi lämnat Umeå Hamn så klev vi iland i Vasa! Det enda vi fick veta var att det var ett "tekniskt fel". Nåväl. Jag kommer då jag har mer tid att redogöra i detalj hur det var. Det som var intressant var att se hur man rätt enkelt kan sätta en boll i rullning mediamässigt. Ett sms till SR räckte för att såväl svenska som finska medier hakade på och vi var i fokus hela dagen!

Ha tålamod - jag ska berätta senare...till dess - ha det så bra!

söndag 4 februari 2007

Schlager

Okej. Jag erkänner. Jag är lite av ett schlagerfan. Inte är det särskilt många Melodifestivaler jag missat under mitt liv. Då jag var barn satt vi hela familjen och det var godis och det var fest. Förr var det bättre, kan jag med erfarenhet säga. Förr var det EN lördag för den svenska uttagningen och EN lördag med Eurovision Song Contest. Då var det Carola, Herreys - Abba för de lite äldre.

Ikväll var det den första av årets fem(?) svenska uttagningar (förstår inte upplägget längre - trots att fler namnkunniga artister idag väljer att ställa upp. Varför gör de det?). Jag kan med min erfarenhet säga att det var absolut den sämsta tillställningen jag någonsin i mitt liv sett! Sonen utbrast, skrattande, då Addis Black Widdow gjorde sitt nummer: "Mamma, det här är ju hur pinsamt som helst!". Tack, min älskade, för att du har smak och kunskap trots din - i mina mammaögon sett - ringa ålder!

Det skickas in mängder av bidrag. Flertalet kan omöjligt vara sämre än de som visades i tv-rutan i afton!

torsdag 1 februari 2007

En mammas funderingar

Vad är det som gör att barn idag bara måste ha en egen mobiltelefon? Min dotter, 7 år, har klasskompisar som har en. Jag undrar varför. De är på fritids tills föräldrarna hämtar dem efter jobbet. De är sällan ute där föräldrarna inte når dem. Men ändå ska de ha en telefon. Jag kan inte se vitsen med det annat än att det kan vara en statusgrej. "Titta vad vi är välbärgade som kan ge alla våra barn, oavsett ålder, en telefon". Typ. Eller kan inte föräldrar stå emot sina barns önskningar längre?

Sonen, 10 år, har varit hemma från skolan idag. Han har suttit på Blocket i flera timmar för att hitta en till sig själv. Jag kan se nyttan med att han skulle ha en egen eftersom han inte längre har fritids. Det kan vara bra att kunna nå honom då jag fortfarande är på jobbet. Samtidigt som jag minns att det funkade alldeles utmärkt då jag var barn. Helt utan telefon. Mamma och pappa jobbade och kom hem kl 17. Då visste vi barn att det var läge att gå hem. Var vi inte hemma då föräldrarna kom hem hade vi lärt oss att det var viktigt att skriva lappar som talade om var vi var. Och det gick hur bra som helst. Utan mobiler. Var har barnens eget ansvar tagit vägen? För några år sedan var begreppet "Curligföräldrar" på tapeten. Att man sopade framför barnen så att de skulle få det lättare och slippa alla svårigheter. Jag kan tycka det här med att barnen ska ha mobiler i så unga åldrar och därmed slippa ta eget ansvar är åt det hållet.

Sonen har idag - som många andra dagar - lagt fram varför han bara måste ha en telefon: Han känner sig utanför, liten och kompisar har frågat om han har en. "Och då har jag sagt nej, för jag har ju ingen. De ville ju förmodligen lägga till mig på sina telefonlistor. Mitt liv känns helt meningslöst om jag inte har en!" fick han fram mellan hulkningarna.

Åter till barnen i dotterns ålder. Redan i Sexårs - förmodligen redan på dagis också - har flickor s k "magtröjor", d v s tröjor som visar magen. Varför då? Jag går omkring på barnklädesavdelningarna och tittar på kläder till barnen och på flickavdelningarna är det i princip bara kläder som är "sexiga". Varför? Ska våra små flickor obejktifieras samtidigt som vi blir väldigt illa berörda då vi läser i tidningarna om barnporr och pedofiler? "Hur kan de, de där pedofilerna?!" utbrister vi upprört och helt oförstående. Men flickorna våra - de ska vara sexiga redan på dagis!

Vet inte om jag är gammalmodig. Känner mig mycket yngre än mina snart 37 år, men jag har en del emot att barn ska tvingas bli vuxna redan då de är små. Vad är det för fel på att få vara barn och tycka att det är kul med lego?

tisdag 30 januari 2007

Min Egen Blogg

Så var det dags. Tanken på det har funnits ett tag, men inte förrän nu har jag kommit till skott och startat Min Egen Blogg. Så vad kan man förvänta sig att läsa här då, kanske du undrar? Det kommer att skrivas om episoder och händelser i mitt liv. En del kommer att handla om mina barn, andra om saker som händer på mitt jobb (det händer en del där som är värt att berätta om) eller i samhället. Saker jag retar mig på såväl saker som jag gläds åt. Jag kommer att skriva om tankar som figurerar i mitt huvud, stort som smått.

Ibland känner jag mig snurrig och förvirrad, medan jag andra dagar är helt och hållet klar i skallen.

Så väl mött - det kommer att fyllas på här allt eftersom! Och lämna gärna kommentarer om du känner för det!