Dubbelliv

Tillbaka till verkligheten. Det går lika snabbt varje gång. Att mjukstarta är det inte tal om. Pang på, bara. Men det är rätt skönt det också, måste jag säga. Även om det ibland kan kännas lite chockartat.

Jag är en av alla dem som lever ett dubbelliv. Veckor med barn och veckor utan barn där man bara behöver vara vuxen utan större ansvar som att se till att ens små älsklingar har det bra. Idag kom de till mig igen efter två veckor. Jag öppnar dörren och det är kompisar här. Någon ser på tv, någon sitter vid datorn och de säger att de måste ha mat NU! Inte om en halvtimme - NU! Jag gör så gott jag kan, men saker tar sin lilla tid. Vi leker lite, sedan är det "God natt". Det betyder att jag ska säga "God natt" och krama om dem flera gånger under den närmaste timmen. I bästa fall. Ibland ska vi hålla på många timmar. Det kan som inte räcka med att göra det där en enda gång, inte. För i barnens huvuden bollar tankar hit och dit - sådant som de tycker är superviktigt just när man ska sova. Som "Mamma, NÄR kan jag få en mobiltelefon", eller "Mamma, du vet den där filmen..." eller precis vad som helst. Procedurer. Men de är ju söta och fina. Mammans hjärta klappar hårt för dem. Jättehårt. Även om det känns jobbigt ibland.

Under de senaste veckorna har jag haft det lugnt och stilla med min Kärlek. Ingen stress, bara lugnt och skönt. Behöver leva det här dubbelivet för att orka. Och för min egen del. För att inte försvinna i allt som det innebär att vara förälder. Jag älskar mina barn och livet med dem och jag älskar de veckor jag har med Kärleken. Jag är lyckligt lottad!

Tvåsamhet är beroendeframkallande. Ligga sked är beroendeframkallande. Jag kommer att sakna honom då jag lägger mig. Ensamen.