Sjukvården

Igår fick jag vatten i örat då jag badade. Inte så skönt alls, men tänkte att det nog skulle ge med sig under natten. Idag gör det ont och jag blir lite orolig. Det kan ju bli inflammation. Så jag ringde sjukvårdsrådgivningen och tänkte de kunde ha lite tips åt mig.
- Ja, du kan ju ha en vaxpropp och vattnet kan ju hamnat bakom proppen. Jag tycker absolut du ska träffa någon för påseende. Det är till din vårdcentral du ska ringa, sa sköterskan jag fick tala med (efter att ha suttit i telefonkö väldigt länge.)

Så jag ringde min vårdcentral och möttes av ett meddelande som på ett ungefär lät så här:
- Just nu kan vi inte ringa upp dig. Vänligen försök senare eller ring vår sjukvårdsrådgivning.

Jaha! Så vad ska jag göra nu? Sjukvårdsrådgivningen sa att jag skulle ringa vårdcentralen som säger jag ska ringa sjukvårdsrådgivningen. Jag är yr, känner mig sned på grund av locket för örat, hör inget på det örat... och kan inte komma till sjukvården för påseende. Känns frustrerande, minst sagt!

Oro

Dottern skulle hem från skolan kring kl 16 för att med mormor åka till fotbollsträningen. Mormor ringde mig då jag var på väg hem från jobbet och i den tron att de redan åkt. Dottern hade inte kommit hem än! Oron i min kropp började infinna sig.

Väl hemma tog jag bilen och åkte runt och sökte henne, utan att veta var jag skulle söka. Började vid skolan och åkte sedan ner mot stan. Tänkte att om hon glömt plinga på bussen på väg hem hade hon säkert varit förbi på mitt jobb. Mycket riktigt. Men det var en timme tidigare hon hade tittat in på jobbet och där jobbade just då endast sommarpersonalen som gjorde sin första dag idag. De kom inte på att de kunde hålla henne kvar där och ringa mig.

Jag körde på de vägar jag vet hon kan, utan att hitta henne. Fram och tillbaka, kringelikrokar. Inte någon dotter i sikte. Gråten var på väg och jag kunde inte göra annat än att åka hem och ringa polisen. Tillslut hittades hon av sin faster på stan! Vilken lättnad!

Dottern berättade hur hon hade tänkt. Först förbi mitt jobb. Då jag inte var där gick hon in i en galleria för det regnade så mycket och så kom hon på att en mamma till en flicka på skolan jobbar i den gallerian. Men hon vågade inte gå in till henne. Då kom hon på att hon kunde ju gå till Kärlekens hus. Vilket hon också gjorde. Han var inte hemma så hon bestämde sig för att promenera hemåt. När hälften av den promenaden var gjord träffade hon tack och lov sin faster som tog hand om henne.

Skönt i alla fall, om man ska se lite positivt på saken, att hon visar på överlevnadsförmåga. Att hon inte satte sig ner och storgrät någonstans utan verkligen försökte vinna över situationen.

Min dotter än knappa 8 år. Hon grät och grät då hon kommit hem. Jag med. Sonen också. Många hårda kramar har det blivit och mycket prat. Nu är det lugnare och vi alla mår bättre. Men tänk vad som skulle kunnat hänt!

Snart åker vi!

Kring midnatt fick vi beskedet att strejken är över. Vilken lättnad!

Jag hade ordnat med långtidsparkering och övernattning hos släkten. Men nu kan vi flyga som det var tänkt, vilket känns oerhört bra. Det skulle blivit lite stressigt att ta bilen ner och trist att köra den sista sträckan hem igen.

Ha en bra vecka här - vi ska äta gott, dricka gott och bara njuta av Italien! :)

Hopp?

Såg just på Rapport morgon ett inslag om strejken där SAS Sveriges vd, Anders Ehrling, sa att det är färre punkter kvar som facket vill ha förbättrat och att han hoppas att de under förmiddagen i dag ska kunna lösa det. Men samtidigt har SAS lock out:at personalen. Facket hade exkluderat charterflyget, nu berörs även de.

Nu vet jag inte hur snurrig jag känner mig, men om man hoppas hitta en lösning under förmiddagen idag - ska man då trappa upp allt till en mer eller mindre hysterisk gräns från företagets sida? Företaget som redan nu har tappat ca 100 miljoner kronor i förlorade intäkter. Det kanske är pedagogiskt, jag vet faktiskt inte.

Men om allt löser sig idag, som vd Anders Ehrling hoppas, så kan vi i alla fall flyga på onsdag. Må gudarna vara med oss :)

Förhandlingar

Nu när vi är på väg till Italien och vi på allvar måste söka oss alternativt färdsätt Umeå-Arlanda, då SAS strejkar, följer jag allt jag kan läsa om strejken. Jag brukar känna sympati med grupper som strejkar, vill att de ska få det bättre. Men igår kunde jag i DN läsa "Det här är en onödig strejk". Tidigare har det låtit som att kabinpersonalen inte kan äta, inte gå på toaletten eller vila. Är det så är det förskräckligt, men samtidigt vet jag också att inom SAS är det många som jobbat länge - de skulle inte varit kvar om det inte var bra. Vad ska man tro på - vem ska man tro på?

Om man då läser på HTF:s hemsida om strejken så känns det lite låst läge. HTF anser att SAS ljuger och SAS anser att HTF försöker ta över styrningen av företaget. Ligger det här på en bra nivå? Eller är det upprorsmakare inom HTF? Eller är det verkligen så att kabinpersonalen har det för jävligt? Jag har inte fått svar på de här frågorna än.

Men så blir jag lite förskräckt då jag nu på morgonen läser att i natt var det förhandlingar igen. Och det är den första gången som arbetsgivare och fackförbund möts öga mot öga! Vad har de gjort sedan i fredags? Bara lallat på? Jag är i och för sig inte någon van strejkförhandlare, inte heller en arbetsgivare så jag vet inte hur man brukar göra. Men borde man inte, om det är en rejäl konflikt, försöka prata med varandra och se hur man på bästa och snabbaste sättet lösa problemet?

Jag tänker på vad allt det här kostar. Läser morgontidningen att hittills - bara sedan i fredags (måndag idag) - ligger notan på 100 miljoner kronor. Igår var det en analytiker som sa i något media - minns inte vilket - att det här är ödesdigert för SAS. Nu är det ju tur att det är tre bolag som flyger Umeå-Stockholm, men samtidigt måste SAS kunna konkurrera med de andra två för att få passagerare.

Strejk

Jaha. Jag ska på min första utlandsresa i modern tid. Vi ska till Italien! Som jag ser fram emot den här resan! (På jobbet är de lite less på mig, men det struntar jag i:) )

Så kom SAS och strejken. Den började lite smått idag på eftermiddagen, fick jag höra av en person som stod på Arlanda i paniken. Tumultet pågick samtidigt som det vanliga tumultet på flygplatsen på torsdagar. Under morgondagen är 20 000 resenärer utan flygplan.

Nej, vi åker inte med SAS hela resan, vi skulle (ska?) åka med dem ner till Arlanda, bara. Ett annat bolag tar hand om oss sedan. Men det känns lite rumphugget nu. Kärlekens föräldrar åker innan oss ner till Milano - de skulle ha åkt under lördagen. Frågan är hur det kommer att gå för dem. Om SAS och HTF kommer överrens under morgondagen så sägs det att det tar ett dygn att återupprätta trafiken någorlunda normalt efter en sådan här strejk. Det betyder söndag.

Kostnaden för SAS under fredagen, med de inställda planen, är enligt Ekot inte mindre än 20 miljoner kronor!

Jag hoppas innerligt att strejken inte blir långvarig! Sett ur flera perspektiv:
1) Vi vill flyga till Arlanda på onsdag.
2) 20 miljoner kronor i förlust/dag - hur kommer då biljettpriserna att se ut för oss konsumenter?
3) Om företaget missar 20 miljoner kronor/dag - hur får de anställda inom företaget då? Vad kan vi förvänta oss i framtiden?

Hur fungerar människor?

Jag blir inte riktigt klok på människor ibland. Jag har iofs en liten, hur ska jag uttrycka mig.... passion (blir inte rätt det heller, men kom inte på något bättre i skrivande stund) att läsa artikelkommentarer. Folk som skriver sådana är i allmänhet arga, bittra, sura och de är aldrig nöjda.

Låt säga att nättidningen skriver att ett rån har begåtts (eller egentligen vilket brott som helst) och polisen inte tar förövaren mer eller mindre omgående. Ja, då är kommentarerna "polisen satt väl och fikade" eller något annat nedsättande mot kåren. Sedan kan det hända att de tar förövaren snabbt. Då låter det som att de inte heller gör ett bra jobb. Att de bergis har tagit fel person (syftar på det idiotrånet som jag skrev om tidigare. Det tog en halvtimme att ta boven).

Kommentarerna om vår stad är inte heller nådiga - se blogg nedan. Idag kom ett underbart förslag om en playa mitt inne i stan! De som skriver är i överlag kritiska och negativa. Vissa är i och för sig alldeles till sig också medan andra också, liksom undertecknad, ledsnat på surhet och bitterhet.

Varför är det så här? Vi norrlänningar är inte tråkiga, sura och bittra. Inte jag i alla fall! :)