Oro

Dottern skulle hem från skolan kring kl 16 för att med mormor åka till fotbollsträningen. Mormor ringde mig då jag var på väg hem från jobbet och i den tron att de redan åkt. Dottern hade inte kommit hem än! Oron i min kropp började infinna sig.

Väl hemma tog jag bilen och åkte runt och sökte henne, utan att veta var jag skulle söka. Började vid skolan och åkte sedan ner mot stan. Tänkte att om hon glömt plinga på bussen på väg hem hade hon säkert varit förbi på mitt jobb. Mycket riktigt. Men det var en timme tidigare hon hade tittat in på jobbet och där jobbade just då endast sommarpersonalen som gjorde sin första dag idag. De kom inte på att de kunde hålla henne kvar där och ringa mig.

Jag körde på de vägar jag vet hon kan, utan att hitta henne. Fram och tillbaka, kringelikrokar. Inte någon dotter i sikte. Gråten var på väg och jag kunde inte göra annat än att åka hem och ringa polisen. Tillslut hittades hon av sin faster på stan! Vilken lättnad!

Dottern berättade hur hon hade tänkt. Först förbi mitt jobb. Då jag inte var där gick hon in i en galleria för det regnade så mycket och så kom hon på att en mamma till en flicka på skolan jobbar i den gallerian. Men hon vågade inte gå in till henne. Då kom hon på att hon kunde ju gå till Kärlekens hus. Vilket hon också gjorde. Han var inte hemma så hon bestämde sig för att promenera hemåt. När hälften av den promenaden var gjord träffade hon tack och lov sin faster som tog hand om henne.

Skönt i alla fall, om man ska se lite positivt på saken, att hon visar på överlevnadsförmåga. Att hon inte satte sig ner och storgrät någonstans utan verkligen försökte vinna över situationen.

Min dotter än knappa 8 år. Hon grät och grät då hon kommit hem. Jag med. Sonen också. Många hårda kramar har det blivit och mycket prat. Nu är det lugnare och vi alla mår bättre. Men tänk vad som skulle kunnat hänt!