Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barn. Visa alla inlägg

måndag 19 mars 2007

Dubbelliv

Tillbaka till verkligheten. Det går lika snabbt varje gång. Att mjukstarta är det inte tal om. Pang på, bara. Men det är rätt skönt det också, måste jag säga. Även om det ibland kan kännas lite chockartat.

Jag är en av alla dem som lever ett dubbelliv. Veckor med barn och veckor utan barn där man bara behöver vara vuxen utan större ansvar som att se till att ens små älsklingar har det bra. Idag kom de till mig igen efter två veckor. Jag öppnar dörren och det är kompisar här. Någon ser på tv, någon sitter vid datorn och de säger att de måste ha mat NU! Inte om en halvtimme - NU! Jag gör så gott jag kan, men saker tar sin lilla tid. Vi leker lite, sedan är det "God natt". Det betyder att jag ska säga "God natt" och krama om dem flera gånger under den närmaste timmen. I bästa fall. Ibland ska vi hålla på många timmar. Det kan som inte räcka med att göra det där en enda gång, inte. För i barnens huvuden bollar tankar hit och dit - sådant som de tycker är superviktigt just när man ska sova. Som "Mamma, NÄR kan jag få en mobiltelefon", eller "Mamma, du vet den där filmen..." eller precis vad som helst. Procedurer. Men de är ju söta och fina. Mammans hjärta klappar hårt för dem. Jättehårt. Även om det känns jobbigt ibland.

Under de senaste veckorna har jag haft det lugnt och stilla med min Kärlek. Ingen stress, bara lugnt och skönt. Behöver leva det här dubbelivet för att orka. Och för min egen del. För att inte försvinna i allt som det innebär att vara förälder. Jag älskar mina barn och livet med dem och jag älskar de veckor jag har med Kärleken. Jag är lyckligt lottad!

Tvåsamhet är beroendeframkallande. Ligga sked är beroendeframkallande. Jag kommer att sakna honom då jag lägger mig. Ensamen.

onsdag 21 februari 2007

Ensamma mammans stress

Jag vet inte hur andra gör, men jag hinner inte alltid vara den mamma jag skulle vilja vara. Det är jobb till klockan 17, stressa hem, laga någon slags mat - förhoppningsvis lite näringsriktig - aktiviteter, läxläsning med båda barnen, disk, tvätt, städning... sen ska de lägga sig i vettig tid för att inte vara urlakade dagen därpå. Hur ska man hinna då man är ensamstående?

Den här veckan är mer eller mindre hysterisk för oss. Idag kom jag hem, lagade mat, sonen och jag åt - eller vi snarare kastade i oss maten - på mindre än fem minuter för att han skulle hinna till träningen. Från det att jag var hemma till dess att vi åkte iväg hade det gått mindre än en halvtimme. Dottern var hos en kompis. Väl hemma var klockan närmare åtta och barnen behövde fika, vi behövde sätta oss ner och samla oss lite innan det skulle vara "god natt". Nu, då barnen sover sött sedan ett par timmar, kom jag på att jag inte hjälpt dottern med sin läsläxa - har inte alls hunnit den här veckan. I morgon ska hon läsa för fröken. Och jag får så superdåligt samvete.

Är det meningen att livet ska se ut så här? Ska man inte kunna ha två barn i skolåldern, som har aktiviteter och kompisar och vara ensamstående?

Jag har i och för sig rätt tur som satt barnen i en skola som inte är jättemycket för läxor, men de förekommer ju varje vecka i alla fall. Tänk om de gått i en annan skola som tycker sådant är världens bästa idé. Hur skulle jag gjort då?

torsdag 1 februari 2007

En mammas funderingar

Vad är det som gör att barn idag bara måste ha en egen mobiltelefon? Min dotter, 7 år, har klasskompisar som har en. Jag undrar varför. De är på fritids tills föräldrarna hämtar dem efter jobbet. De är sällan ute där föräldrarna inte når dem. Men ändå ska de ha en telefon. Jag kan inte se vitsen med det annat än att det kan vara en statusgrej. "Titta vad vi är välbärgade som kan ge alla våra barn, oavsett ålder, en telefon". Typ. Eller kan inte föräldrar stå emot sina barns önskningar längre?

Sonen, 10 år, har varit hemma från skolan idag. Han har suttit på Blocket i flera timmar för att hitta en till sig själv. Jag kan se nyttan med att han skulle ha en egen eftersom han inte längre har fritids. Det kan vara bra att kunna nå honom då jag fortfarande är på jobbet. Samtidigt som jag minns att det funkade alldeles utmärkt då jag var barn. Helt utan telefon. Mamma och pappa jobbade och kom hem kl 17. Då visste vi barn att det var läge att gå hem. Var vi inte hemma då föräldrarna kom hem hade vi lärt oss att det var viktigt att skriva lappar som talade om var vi var. Och det gick hur bra som helst. Utan mobiler. Var har barnens eget ansvar tagit vägen? För några år sedan var begreppet "Curligföräldrar" på tapeten. Att man sopade framför barnen så att de skulle få det lättare och slippa alla svårigheter. Jag kan tycka det här med att barnen ska ha mobiler i så unga åldrar och därmed slippa ta eget ansvar är åt det hållet.

Sonen har idag - som många andra dagar - lagt fram varför han bara måste ha en telefon: Han känner sig utanför, liten och kompisar har frågat om han har en. "Och då har jag sagt nej, för jag har ju ingen. De ville ju förmodligen lägga till mig på sina telefonlistor. Mitt liv känns helt meningslöst om jag inte har en!" fick han fram mellan hulkningarna.

Åter till barnen i dotterns ålder. Redan i Sexårs - förmodligen redan på dagis också - har flickor s k "magtröjor", d v s tröjor som visar magen. Varför då? Jag går omkring på barnklädesavdelningarna och tittar på kläder till barnen och på flickavdelningarna är det i princip bara kläder som är "sexiga". Varför? Ska våra små flickor obejktifieras samtidigt som vi blir väldigt illa berörda då vi läser i tidningarna om barnporr och pedofiler? "Hur kan de, de där pedofilerna?!" utbrister vi upprört och helt oförstående. Men flickorna våra - de ska vara sexiga redan på dagis!

Vet inte om jag är gammalmodig. Känner mig mycket yngre än mina snart 37 år, men jag har en del emot att barn ska tvingas bli vuxna redan då de är små. Vad är det för fel på att få vara barn och tycka att det är kul med lego?