En kvinnas lott

I jakten på "de perfekta, snygga benen" finns det en del olika saker att använda. Man kan raka benen - vilket kan medföra skärsår som inte är så vackra. Man kan vaxa benen - som är rätt okej om man ids spara ut hårstråna tillräckligt långt för att resultatet ska bli riktigt bra och långvarigt. Man kan använda krämer och då får man gå omkring, alternativt sitta stilla på toalettstolen, krämig och kletig i 15-20 minuter, vilket inte är så skoj då man senare upptäcker att man inte tål den. Den var för stark för ens hud. Man kan epilera sig - dyrt, tidskrävande... eller så kan man helt låta bli att ta bort sina hårstrån. Det senare tilltalar inte mig direkt.

Jag har hittat ett nytt sätt. "Epilette" heter det. Enligt förpackningen ska den vara "avsedd för kvinnor som inte vill använda vax, elektriska apparater eller rakhyvel". Vidare står det att "den är lätt att använda och gör på ett ögonblick benen mjuka och släta". Skitbra, tänkte jag, och såg framför mig sådär riktigt släta och fina ben helt utan skärsår. Bra till sommaren då man tvingas visa benen för kreti och pleti.

Det står visserligen också att den fungerar även som peeling och tar bort döda hudceller. Jag kan nu efter att ha provat meddela att den tagit bort betydligt mer än enbart hårstrån och döda hudceller. Den har tagit bort hud! Mina ben är inte alls mjuka och släta - de är RÖDA och SVIDIGA. Gruvar mig för att ta på mig jeansen i morgon...

Jag visade barnen hur jag såg ut och tyckte det var förskräckligt hur jag såg ut, varpå dottern sa: "Men mamma, du ska ju inte gå omkring i bara trosor på stan och säga 'titta på mina ben'! Sant i och för sig:-) Men det tar inte bort det onda i alla fall!

Ensamma mammans stress

Jag vet inte hur andra gör, men jag hinner inte alltid vara den mamma jag skulle vilja vara. Det är jobb till klockan 17, stressa hem, laga någon slags mat - förhoppningsvis lite näringsriktig - aktiviteter, läxläsning med båda barnen, disk, tvätt, städning... sen ska de lägga sig i vettig tid för att inte vara urlakade dagen därpå. Hur ska man hinna då man är ensamstående?

Den här veckan är mer eller mindre hysterisk för oss. Idag kom jag hem, lagade mat, sonen och jag åt - eller vi snarare kastade i oss maten - på mindre än fem minuter för att han skulle hinna till träningen. Från det att jag var hemma till dess att vi åkte iväg hade det gått mindre än en halvtimme. Dottern var hos en kompis. Väl hemma var klockan närmare åtta och barnen behövde fika, vi behövde sätta oss ner och samla oss lite innan det skulle vara "god natt". Nu, då barnen sover sött sedan ett par timmar, kom jag på att jag inte hjälpt dottern med sin läsläxa - har inte alls hunnit den här veckan. I morgon ska hon läsa för fröken. Och jag får så superdåligt samvete.

Är det meningen att livet ska se ut så här? Ska man inte kunna ha två barn i skolåldern, som har aktiviteter och kompisar och vara ensamstående?

Jag har i och för sig rätt tur som satt barnen i en skola som inte är jättemycket för läxor, men de förekommer ju varje vecka i alla fall. Tänk om de gått i en annan skola som tycker sådant är världens bästa idé. Hur skulle jag gjort då?

Uppdatering

Så - jag lovade att jag skulle redogöra för min resa till Vasa häromveckan. Här kommer det.

Klockan var 9 på tisdagsmorgonen då vi lämnade Umeå Hamn. Klockan 9.13 hörde vi i högtalarna att man ville att reparatören skulle komma till maskinrummet. 9.15 sa en röst: "Bäste passagerare. Vi måste kasta ankar på grund av ett tekniskt fel." Vi tog det hela med ro - båten över är nämligen rätt så ofta försenat och vi fick ju gratis kaffe. Efter en stund fick vi veta att det kommer att ta fem timmar att laga felet.

Efter sex timmar fick vi veta att det kommer att ta ytterligare fyra timmar innan vi kan åka vidare. Då frågade jag och de andra i mitt sällskap om det gick att få hoppa av resan. Vi hade redan tappat en dags jobb på andra sidan Kvarken - studiebesök på olika turistattraktioner. Men det gick inte. Det var för stor risk, sas det. Eftersom vi inte satt på en båt som tog in vatten var vi tryggare där vi var - att hoppa mellan båtar kan innebära att man druttar i vattnet, något som kaptenen inte ville ha på sitt samvete. Vi frågade om vi kunde, då det "tekniska felet" (vilket vi aldrig fick veta vad det var för något) var lagat, kunde vända tillbaka till Holmsund. Vi såg ju hamnen hela tiden. Men nej, det gick inte heller eftersom vi redan var så försenade. Jag kan tycka att om båten är 11 timmar försenad spelar inte 30 minuter till så himla stor roll. Men så var det.

Klockan 20 på tisdagskvällen sa rösten i högtalaren: "Bäste passagerare" (jag vet inte vilken gång i ordningen vi fick höra just den frasen) "nu lättar vi ankar. Om fyra timmar är vi i Vasa." Det betyder kl 01, lokal tid. Äntligen rörde båten sig!

När klockan började närma sig 00.30 samlade vi alla ihop våra saker för snart skulle vi gå i land. Då ringer min chefs telefon. Vår guide i Vasa visste vad vi inte visste: vi skulle vara på vattnet i fyra timmar till! Chefen blir upprörd och frågar besättningen på båten om det stämde och tre sekunder senare hörde vi i högtalarna: "Bäste passagerare. På grund av tekniskt fel kommer vi till Vasa klockan 04.30". Vad gör man? Vi fick en hytt - som var kallare än det var i sittsalen (som för övrigt var stavad: sitt sal) som bara den var så kall att vi under alla dessa timmar suttit med våra jackor på under täcken. Jag var så trött då att jag somnade, ställde klockan på 4 och strax efter säger rösten i högtalarna: "Bäste passagerare. Vi är snart i Vasa hamn." Vilket vi då trodde på.

Det tog en och en halv timme till att lägga till i hamnen. Vi hade tydligen kört över Kvarken på en enda motor, med en enda propeller.

Nu är det så - jag jobbar på Turistbyrån. Vi här har ett samarbete med turismen i Österbotten. Vi skulle över för att titta vad de har för saker där man kan se och göra, träffa turistbyårer där och lite till. De var över i höstas, det här var vårt återbesök. Det finns många olika sorters samarbeten mellan de båda städerna Umeå och Vasa. Vi är varandras närmaste städer, cirka 8 mil bara. Men det är nästan helt omöjligt att ta sig över. Att bila runt är kring 80 mil - en resa på 12 timmar. Men faktum är att vi hade vunnit tid att ta bilvägen runt Haparanda den här dagen!

Vi såg i och för sig till att underhålla oss under de timmar vi var på båten. Som jag skrev i det förra inlägget sms:ade jag till SR Västerbotten som gjorde ett inslag. Sedan var mediabollen i rullning. Expressen, Aftonbladet, olika finska medier, SR igen, Expressen igen och igen. Sedan ringde tidningarna i Umeå. Jag tycker de var lite sega - mitt namn fanns ju överallt och det är rätt lätt att få tag i mig och min chef. Men sysselsatta var vi och lite kul var ju det. Besättningen tyckte nog att vi var lite besvärliga, men det struntade vi högaktningsfullt i!

Hur vi tog oss hem? Vi flög. Det tog från det att vi steg ut ur vänthallen i flygplatsen i Vasa till dess att vi landade i Umeå totalt 35 minuter!

Förseningar

Så var vi hemma efter en spännande resa. Vi skulle med jobbet på en studieresa till Österbotten för att titta på några av deras turistiska mål. Jag kommer i ett senare inlägg redogöra för resan mer i detalj - det var nämligen så att båtturen över Kvarken ska ta ca 4 timmar. 22 timmar efter det att vi lämnat Umeå Hamn så klev vi iland i Vasa! Det enda vi fick veta var att det var ett "tekniskt fel". Nåväl. Jag kommer då jag har mer tid att redogöra i detalj hur det var. Det som var intressant var att se hur man rätt enkelt kan sätta en boll i rullning mediamässigt. Ett sms till SR räckte för att såväl svenska som finska medier hakade på och vi var i fokus hela dagen!

Ha tålamod - jag ska berätta senare...till dess - ha det så bra!

Schlager

Okej. Jag erkänner. Jag är lite av ett schlagerfan. Inte är det särskilt många Melodifestivaler jag missat under mitt liv. Då jag var barn satt vi hela familjen och det var godis och det var fest. Förr var det bättre, kan jag med erfarenhet säga. Förr var det EN lördag för den svenska uttagningen och EN lördag med Eurovision Song Contest. Då var det Carola, Herreys - Abba för de lite äldre.

Ikväll var det den första av årets fem(?) svenska uttagningar (förstår inte upplägget längre - trots att fler namnkunniga artister idag väljer att ställa upp. Varför gör de det?). Jag kan med min erfarenhet säga att det var absolut den sämsta tillställningen jag någonsin i mitt liv sett! Sonen utbrast, skrattande, då Addis Black Widdow gjorde sitt nummer: "Mamma, det här är ju hur pinsamt som helst!". Tack, min älskade, för att du har smak och kunskap trots din - i mina mammaögon sett - ringa ålder!

Det skickas in mängder av bidrag. Flertalet kan omöjligt vara sämre än de som visades i tv-rutan i afton!

En mammas funderingar

Vad är det som gör att barn idag bara måste ha en egen mobiltelefon? Min dotter, 7 år, har klasskompisar som har en. Jag undrar varför. De är på fritids tills föräldrarna hämtar dem efter jobbet. De är sällan ute där föräldrarna inte når dem. Men ändå ska de ha en telefon. Jag kan inte se vitsen med det annat än att det kan vara en statusgrej. "Titta vad vi är välbärgade som kan ge alla våra barn, oavsett ålder, en telefon". Typ. Eller kan inte föräldrar stå emot sina barns önskningar längre?

Sonen, 10 år, har varit hemma från skolan idag. Han har suttit på Blocket i flera timmar för att hitta en till sig själv. Jag kan se nyttan med att han skulle ha en egen eftersom han inte längre har fritids. Det kan vara bra att kunna nå honom då jag fortfarande är på jobbet. Samtidigt som jag minns att det funkade alldeles utmärkt då jag var barn. Helt utan telefon. Mamma och pappa jobbade och kom hem kl 17. Då visste vi barn att det var läge att gå hem. Var vi inte hemma då föräldrarna kom hem hade vi lärt oss att det var viktigt att skriva lappar som talade om var vi var. Och det gick hur bra som helst. Utan mobiler. Var har barnens eget ansvar tagit vägen? För några år sedan var begreppet "Curligföräldrar" på tapeten. Att man sopade framför barnen så att de skulle få det lättare och slippa alla svårigheter. Jag kan tycka det här med att barnen ska ha mobiler i så unga åldrar och därmed slippa ta eget ansvar är åt det hållet.

Sonen har idag - som många andra dagar - lagt fram varför han bara måste ha en telefon: Han känner sig utanför, liten och kompisar har frågat om han har en. "Och då har jag sagt nej, för jag har ju ingen. De ville ju förmodligen lägga till mig på sina telefonlistor. Mitt liv känns helt meningslöst om jag inte har en!" fick han fram mellan hulkningarna.

Åter till barnen i dotterns ålder. Redan i Sexårs - förmodligen redan på dagis också - har flickor s k "magtröjor", d v s tröjor som visar magen. Varför då? Jag går omkring på barnklädesavdelningarna och tittar på kläder till barnen och på flickavdelningarna är det i princip bara kläder som är "sexiga". Varför? Ska våra små flickor obejktifieras samtidigt som vi blir väldigt illa berörda då vi läser i tidningarna om barnporr och pedofiler? "Hur kan de, de där pedofilerna?!" utbrister vi upprört och helt oförstående. Men flickorna våra - de ska vara sexiga redan på dagis!

Vet inte om jag är gammalmodig. Känner mig mycket yngre än mina snart 37 år, men jag har en del emot att barn ska tvingas bli vuxna redan då de är små. Vad är det för fel på att få vara barn och tycka att det är kul med lego?