De säger att det är svårt att förstå sig på kvinnor. Jag tycker att män är minst lika svåra att förstå sig på. Inte i största allmänhet - jag har mest manliga bekanta, kompisar och vänner och har så alltid haft. Men det finns s k ex-män. De man levt med, varit gift med, en gång älskat och har barn med. De är inte alltid så lätta att förstå sig på. Inte min ex-man i alla fall.
I fem år har jag slagit knut på mig själv, vänt ut och in på mig själv, gjort allt i min makt för att vi ska ha ett fungerande förhållande. Ett förhållande vi inte kan välja bort eftersom vi har två barn tillsammans. Vad jag har mött är total respektlöshet. Jag har mött totalt missförstånd. Och jag är ändå rätt så tydlig då jag pratar och lägger fram saker. Men jag vill också att allt ska fungera.
I tio år levde vi tillsammans. Det fanns ett barn som följde med honom och relationen med den mamman var underbar. Vi bodde grannar, firade jular och födelsedagar tillsammans, fikade tillsammans och bestämde tillsammans över en kopp kaffe vilka regler som skulle råda. Det gjorde vi alla fyra vuxna och det fungerade hur bra som helst. Så jag har trott att det är så man gör. Jag har velat tro att vi är kapabla att ha det så även sedan vi skiljt oss. Jag visste redan innan att det vi hade med hans ex-sambo var rätt så unikt, men vi gjorde det utan problem.
Men nu är det icke så. Nu är det stor risk att det här blir väldigt rörigt, men det är så det är.
Idag ringde de från skolan för att höra hur dottern skulle vara på fritids under påsklovet som är om två veckor. Jag sa att det var hans vecka, varpå rektorn säger att hon just pratat med honom och han sa det var min vecka. Enligt vårt barnschema har han barnen under lovet - han hade dem även under sportlovet och han tycker att vi ska dela på loven. Jag har under en längre tid försökt att få träffa honom just för att diskutera sådana här saker, för att ha någon slags framförhållning. Han är inte ett dugg intresserad av att träffa mig för att prata om sådana här saker - man kan mejla varandra och i nödfall prata i telefonen. Han har sagt att det ska vara mitt ansvar att "ordna för påsklovet". HUR jag ska ordna för påsklovet har jag frågat honom hur han menar, men har inte fått svar. Menar han att barnen plötsligt ska bo med mej den veckan, ska jag ordna barnvakt åt dem... de frågorna har jag ställt många gånger. Inte fått något svar alls. Så hur jag ska "ordna det över påsklovet" har jag inte fattat. Jag förstår det fortfarande inte. Men nu har jag ordnat allt i alla fall.
Idag ringde skolan och han hade bollat över till mig som inte vet om barnen ska vara med mig eller med honom - som de ska vara enligt schemat. Jag ringde honom för att fråga hur han tänkte och möttes av en rabiat man som skrek i telefonen, jag sa han inte fick prata så med mig, han skrek och la sedan på luren. Snäll, mesig, ansvarstagande som jag är ringer jag min mamma och pratar med henne för att se hur vi kan ordna lovet (jag kan inte ta ut semester som exet tycker, för då sabbar jag hela sommaren - igen) och hon tar barnen från påskdagen. Jag ringer exet och han säger att det går inte för då är de med honom.
Han ägde problemet, bollar det till mig och ber mig lösa det för han hade barnen förra lovet. Jag löser det åt honom. Då är inte det bra!
Nu förstår jag inte hur jag ska bete mig alls. Nu är jag skitförvirrad.
Jag ringde familjerätten, för det är det enda stället han säger han vill träffa mig. Det sista vi sa till varandra var "Vi möts i familjerätten!". Då jag ringde dit för att beställa tid möttes jag av en man som lyssnade på mig. Han ställde frågan, rätt tidigt, om jag inte ens funderat på att kontakta en advokat! För att ta reda på om vi ska ha gemensam vårdnad överhuvudtaget! Jag tror inte att vare sig han eller jag vill ha enskild vårdnad, trots allt. Barnen behöver oss båda. Han jag pratade med sa att jag är en god människa, men mesig. Att jag vill väl, men att jag möts av total respektlöshet. Hur jag än gör kommer jag aldrig att få ett fungerande förhållande med mina barns pappa. Lika bra att lägga ner, sa han på familjerätten.
Det var så skönt att prata med en utomstående som lyssnade på mig! Vi har varit på samarbetssamtal ett par gånger och bara mötts av flata tanter som tagit hans parti helt och hållet. Jag har varit för svag de gångerna. Nu sa han jag pratade med att det är inte vi som behöver samtal - det är jag som behöver stöd i mitt! Utan honom.
Och något så skönt att få höra att jag är en god människa! Hur många gånger har jag inte funderat på om det är mig det är fel på? Cirka tusen, på ett ungefär, skulle jag tro. Men under årens lopp har jag också fattat att det finns de som tänker som jag. Jag har tidigare fattat att helt jävla fel ute är jag inte.
Exet tror vi ska mötas där i familjerätten - det kommer vi inte att göra. Nu ska jag bli en hård och jävligt fyrkantig före detta fru, mamma till hans barn. Jag har ställt upp på byten då de ska på resor, när barnen haft lov, jag har inte sett mina barn vissa somrar för att mina behov inte har lyssnats på alls. Nu är det slut på det.
Basta!
Punkt!
