måndag 2 juli 2007

Sjukvården

Igår fick jag vatten i örat då jag badade. Inte så skönt alls, men tänkte att det nog skulle ge med sig under natten. Idag gör det ont och jag blir lite orolig. Det kan ju bli inflammation. Så jag ringde sjukvårdsrådgivningen och tänkte de kunde ha lite tips åt mig.
- Ja, du kan ju ha en vaxpropp och vattnet kan ju hamnat bakom proppen. Jag tycker absolut du ska träffa någon för påseende. Det är till din vårdcentral du ska ringa, sa sköterskan jag fick tala med (efter att ha suttit i telefonkö väldigt länge.)

Så jag ringde min vårdcentral och möttes av ett meddelande som på ett ungefär lät så här:
- Just nu kan vi inte ringa upp dig. Vänligen försök senare eller ring vår sjukvårdsrådgivning.

Jaha! Så vad ska jag göra nu? Sjukvårdsrådgivningen sa att jag skulle ringa vårdcentralen som säger jag ska ringa sjukvårdsrådgivningen. Jag är yr, känner mig sned på grund av locket för örat, hör inget på det örat... och kan inte komma till sjukvården för påseende. Känns frustrerande, minst sagt!

måndag 11 juni 2007

Oro

Dottern skulle hem från skolan kring kl 16 för att med mormor åka till fotbollsträningen. Mormor ringde mig då jag var på väg hem från jobbet och i den tron att de redan åkt. Dottern hade inte kommit hem än! Oron i min kropp började infinna sig.

Väl hemma tog jag bilen och åkte runt och sökte henne, utan att veta var jag skulle söka. Började vid skolan och åkte sedan ner mot stan. Tänkte att om hon glömt plinga på bussen på väg hem hade hon säkert varit förbi på mitt jobb. Mycket riktigt. Men det var en timme tidigare hon hade tittat in på jobbet och där jobbade just då endast sommarpersonalen som gjorde sin första dag idag. De kom inte på att de kunde hålla henne kvar där och ringa mig.

Jag körde på de vägar jag vet hon kan, utan att hitta henne. Fram och tillbaka, kringelikrokar. Inte någon dotter i sikte. Gråten var på väg och jag kunde inte göra annat än att åka hem och ringa polisen. Tillslut hittades hon av sin faster på stan! Vilken lättnad!

Dottern berättade hur hon hade tänkt. Först förbi mitt jobb. Då jag inte var där gick hon in i en galleria för det regnade så mycket och så kom hon på att en mamma till en flicka på skolan jobbar i den gallerian. Men hon vågade inte gå in till henne. Då kom hon på att hon kunde ju gå till Kärlekens hus. Vilket hon också gjorde. Han var inte hemma så hon bestämde sig för att promenera hemåt. När hälften av den promenaden var gjord träffade hon tack och lov sin faster som tog hand om henne.

Skönt i alla fall, om man ska se lite positivt på saken, att hon visar på överlevnadsförmåga. Att hon inte satte sig ner och storgrät någonstans utan verkligen försökte vinna över situationen.

Min dotter än knappa 8 år. Hon grät och grät då hon kommit hem. Jag med. Sonen också. Många hårda kramar har det blivit och mycket prat. Nu är det lugnare och vi alla mår bättre. Men tänk vad som skulle kunnat hänt!

tisdag 29 maj 2007

Snart åker vi!

Kring midnatt fick vi beskedet att strejken är över. Vilken lättnad!

Jag hade ordnat med långtidsparkering och övernattning hos släkten. Men nu kan vi flyga som det var tänkt, vilket känns oerhört bra. Det skulle blivit lite stressigt att ta bilen ner och trist att köra den sista sträckan hem igen.

Ha en bra vecka här - vi ska äta gott, dricka gott och bara njuta av Italien! :)

måndag 28 maj 2007

Hopp?

Såg just på Rapport morgon ett inslag om strejken där SAS Sveriges vd, Anders Ehrling, sa att det är färre punkter kvar som facket vill ha förbättrat och att han hoppas att de under förmiddagen i dag ska kunna lösa det. Men samtidigt har SAS lock out:at personalen. Facket hade exkluderat charterflyget, nu berörs även de.

Nu vet jag inte hur snurrig jag känner mig, men om man hoppas hitta en lösning under förmiddagen idag - ska man då trappa upp allt till en mer eller mindre hysterisk gräns från företagets sida? Företaget som redan nu har tappat ca 100 miljoner kronor i förlorade intäkter. Det kanske är pedagogiskt, jag vet faktiskt inte.

Men om allt löser sig idag, som vd Anders Ehrling hoppas, så kan vi i alla fall flyga på onsdag. Må gudarna vara med oss :)

Förhandlingar

Nu när vi är på väg till Italien och vi på allvar måste söka oss alternativt färdsätt Umeå-Arlanda, då SAS strejkar, följer jag allt jag kan läsa om strejken. Jag brukar känna sympati med grupper som strejkar, vill att de ska få det bättre. Men igår kunde jag i DN läsa "Det här är en onödig strejk". Tidigare har det låtit som att kabinpersonalen inte kan äta, inte gå på toaletten eller vila. Är det så är det förskräckligt, men samtidigt vet jag också att inom SAS är det många som jobbat länge - de skulle inte varit kvar om det inte var bra. Vad ska man tro på - vem ska man tro på?

Om man då läser på HTF:s hemsida om strejken så känns det lite låst läge. HTF anser att SAS ljuger och SAS anser att HTF försöker ta över styrningen av företaget. Ligger det här på en bra nivå? Eller är det upprorsmakare inom HTF? Eller är det verkligen så att kabinpersonalen har det för jävligt? Jag har inte fått svar på de här frågorna än.

Men så blir jag lite förskräckt då jag nu på morgonen läser att i natt var det förhandlingar igen. Och det är den första gången som arbetsgivare och fackförbund möts öga mot öga! Vad har de gjort sedan i fredags? Bara lallat på? Jag är i och för sig inte någon van strejkförhandlare, inte heller en arbetsgivare så jag vet inte hur man brukar göra. Men borde man inte, om det är en rejäl konflikt, försöka prata med varandra och se hur man på bästa och snabbaste sättet lösa problemet?

Jag tänker på vad allt det här kostar. Läser morgontidningen att hittills - bara sedan i fredags (måndag idag) - ligger notan på 100 miljoner kronor. Igår var det en analytiker som sa i något media - minns inte vilket - att det här är ödesdigert för SAS. Nu är det ju tur att det är tre bolag som flyger Umeå-Stockholm, men samtidigt måste SAS kunna konkurrera med de andra två för att få passagerare.

torsdag 24 maj 2007

Strejk

Jaha. Jag ska på min första utlandsresa i modern tid. Vi ska till Italien! Som jag ser fram emot den här resan! (På jobbet är de lite less på mig, men det struntar jag i:) )

Så kom SAS och strejken. Den började lite smått idag på eftermiddagen, fick jag höra av en person som stod på Arlanda i paniken. Tumultet pågick samtidigt som det vanliga tumultet på flygplatsen på torsdagar. Under morgondagen är 20 000 resenärer utan flygplan.

Nej, vi åker inte med SAS hela resan, vi skulle (ska?) åka med dem ner till Arlanda, bara. Ett annat bolag tar hand om oss sedan. Men det känns lite rumphugget nu. Kärlekens föräldrar åker innan oss ner till Milano - de skulle ha åkt under lördagen. Frågan är hur det kommer att gå för dem. Om SAS och HTF kommer överrens under morgondagen så sägs det att det tar ett dygn att återupprätta trafiken någorlunda normalt efter en sådan här strejk. Det betyder söndag.

Kostnaden för SAS under fredagen, med de inställda planen, är enligt Ekot inte mindre än 20 miljoner kronor!

Jag hoppas innerligt att strejken inte blir långvarig! Sett ur flera perspektiv:
1) Vi vill flyga till Arlanda på onsdag.
2) 20 miljoner kronor i förlust/dag - hur kommer då biljettpriserna att se ut för oss konsumenter?
3) Om företaget missar 20 miljoner kronor/dag - hur får de anställda inom företaget då? Vad kan vi förvänta oss i framtiden?

Hur fungerar människor?

Jag blir inte riktigt klok på människor ibland. Jag har iofs en liten, hur ska jag uttrycka mig.... passion (blir inte rätt det heller, men kom inte på något bättre i skrivande stund) att läsa artikelkommentarer. Folk som skriver sådana är i allmänhet arga, bittra, sura och de är aldrig nöjda.

Låt säga att nättidningen skriver att ett rån har begåtts (eller egentligen vilket brott som helst) och polisen inte tar förövaren mer eller mindre omgående. Ja, då är kommentarerna "polisen satt väl och fikade" eller något annat nedsättande mot kåren. Sedan kan det hända att de tar förövaren snabbt. Då låter det som att de inte heller gör ett bra jobb. Att de bergis har tagit fel person (syftar på det idiotrånet som jag skrev om tidigare. Det tog en halvtimme att ta boven).

Kommentarerna om vår stad är inte heller nådiga - se blogg nedan. Idag kom ett underbart förslag om en playa mitt inne i stan! De som skriver är i överlag kritiska och negativa. Vissa är i och för sig alldeles till sig också medan andra också, liksom undertecknad, ledsnat på surhet och bitterhet.

Varför är det så här? Vi norrlänningar är inte tråkiga, sura och bittra. Inte jag i alla fall! :)

tisdag 15 maj 2007

Dotterns kommentar

Jag berättade för barnen att det finns de som tycker att det inte är så kul här (se blogg nedan). Att det finns de som anser att Umeå - som de själva skulle uttryckt saken - suger.
Dottern, snart 8 år, sa:
- Men be dem flytta till Irak!
Sonen, snart 11 år:
- Men där är det ju illa, det är ju krig där!
Dottern:
- Ja, jag vet. Men det är ju inte tråkigt att bo i Umeå och här vill vi ju ha trevliga och glada människor. De som inte trivs kan ju flytta till Irak så ser de var det är tråkigt att bo!

Umeå - en bra stad

Det började med att gruppledaren för kd i Umeå, Anders Sellström, skrev i sin blogg att han anser att Umeå bör byta sin slogan "Vi vinner i Umeå" - jag kan hålla med honom om det. Behövs det en slogan överhuvudtaget?

I alla fall så rasade folk i sina kommentarer på vk.se om Umeå och "tips" på "bättre slogans" och jag förstår inte varför folk är så negativa och faktiskt ibland även aggresiva i sina kommentarer och sin syn på Umeå som stad. Nu känner jag att det är dags att jag utnämner mig själv till ambassadör för Umeå - en stad som har en hel del att erbjuda sina medborgare och tillresta gäster!

Dagligen möter jag i mitt arbete på turistbyrån människor som kommer hit och de är fascinerade över Umeå och Umeåregionen och vad den har att erbjuda. Jag vill påpeka att det jag skriver här gör jag utanför mitt jobb inom turismen – det här är mina egna och personliga tankar.

Påstående: "Ska man uppleva dagsljus på natten så är det ju lämpligare att resa ännu längre norrut."
Svar: Just naturens lagar är lite svåra att påverka, men det finns många som kommer hit och också fascineras av de ljusa sommarnätterna här. Man måste inte upp till Norrbotten för att uppleva det - även om vi inte har den riktiga midnattsolen här.

Påstående: ”Umeå har väldigt lite att erbjuda besökare, turister för inte alla gillar att gå ute i skogen och se på en oändlig mängd barrträd”
Svar: Umeå är känd för sin shopping och sitt kulturliv. I Umeå finns det ett antal butiker som vunnit pris för ”Årets modebutik” bland annat. Här finns också ett rikt och brett kulturliv som folk faktiskt reser hit för att besöka. Teater, musik, opera, klubbar – mixen är bred och blandad och det finns saker för de flesta att se/höra på. Vidare har det under åren poppat upp fler och fler restauranger, krogar och barer. Många av dem är prisbelönta och i Umeå finns den enda restaurangen norr om Stockholm som finns i ”Mästarklassen” enligt White Guide – den mest respekterade restaurangguiden i Sverige. Umeå är den mest restaurangtäta staden i landet sett till befolkningsmängd!

Påstående: ”Om man vill se på Opera så är det lämpligare att resa till Stockholm där man kan insupa riktig operaatmosfär och övernatta på ett verkligt passande högklassigt hotell.”
Svar: I Umeå finns Norrlandsoperan och det är många som reser hit för att gå på just Norrlandsoperan eftersom den är känd för att vara nytänkande och modern. I höstas då Porgy & Bess gick så var faktiskt hela världspressen här och det var inte första gången det hände. Jag har varit med om japaner som kommit till Umeå just för att Norrlandsoperan ligger här.
Då det gäller hotell så nej, vi har inte något femstjärnigt hotell här. Det finns totalt 9 hotell i landet som har fem stjärnor - de flesta i Stockholm. Sant. Stjärnmärkningen av hotell i Sverige är också frivillig för hotellen så man ska inte stirra sig blind på hur många stjärnor ett hotell har. I Umeå har vi flera hotell som är bra, fina, personliga, trevliga, har utomordentliga frukostar och restauranger och bra service. Sveriges mest designade hotell sägs ligga i Umeå och jag har hört folk, som verkligen ofta bor på hotell, säga att här i Umeå kunde de sova godare och skönare än på andra ställen i landet och i Norden.

Jag kan se tendenser till att umebor i stor utsträckning ofta ser till det som inte finns här, men som finns på andra orter och då framförallt i Stockholm och andra storstäder. Istället för att faktiskt se det som finns. Att man som umebo känner att man bor på ett ställe som ”inte riktigt duger”, att det som finns här inte är "tillräckligt bra" och tillräckligt "lockande”. Lillebrorsyndromet, kan man kanske kalla det. Nej, Umeå är inte Stockholm, Göteborg eller Malmö. Umeå är inte heller London, Paris eller någon annan stad. Tack och lov!

Umeå är rätt och slätt Umeå och det är inte så dumt det! Här finns ju saker som inte finns på andra ställen!

Vi har till exempel en av landets få orörda älvar där man kan åka Europas bästa forsränning. Det kommer massor med folk från hela världen för att forsränna i Vindelälven. Vi har stad och natur på samma ställe. Man kan göra dagsutflykter i miljöer som är unika, till Olofsfors bruk (en av landets bäst bevarade järnbruksorter) och Tjarn (nominerad till Nordens mest inspirerade mötesplats) för att nämna några, och på kvällen njuta av nattlivet i staden med sina uteserveringar under sommaren. Eller varför inte åka till Överklintens Kvarn och åka världens enda hästdrivna flotte i sommar?

Umeå stänger inte alls under sommaren som vissa påstår – däremot öppnas staden och regionen upp i samband med skolavslutning och midsommar. Under sommaren finns det faktiskt hur mycket som helst att se och göra – det gäller bara att öppna ögonen.

Det vi umebor har blivit hemmablinda inför fascinerar många som kommer hit, svenska som utländska turister. Stockholmare kan jubla över att Umeå är en så vacker stad, att det är så lugnt och skönt här men att det fortfarande är en intressant stad. Det finns studenter som medvetet väljer Umeå universitet framför andra universitet eftersom det är ett ungt och friskt universitet.

Det är dags att vi umebor blir stolta över vår stad! Vi ska vara stolta och kunna säga: ”Nej, Umeå är inte Stockholm och det är inte meningen heller. Umeå är Umeå – det räcker gott!”

Turismen ökar och vi ska ta hand om våra gäster på ett bra sätt så att de känner sig välkomna hit och återvänder med sina kompisar/familjer. På så sätt bidrar vi alla till att Umeå kommer att bli ännu bättre!

Hälsningar
Erika, turistinformatör/inspiratör/egenhändigt utsedd ambassadör för Umeå/stolt umebo

fredag 4 maj 2007

Norrlands huvudstad

Kampen mellan städerna i norr tätnar. Nu har Sundsvall trummat på stora trumman och patentregistrerat varumärket "Norrlands huvudstad"! Reporten ställde frågan till Jerker Sjödin, projektledare för Position Sundsvall, hur han tror att de andra städerna i Norrland skulle reagera. Jerker Sjödin svarade kaxig och uppkäftigt:
- De blir säkert upprörda. Som om de skulle vara potentiella huvudstäder.


Okej. Så kan man också resonera om man bor i Sundsvall :)

"Fejden" har tydligen pågått i över 40 år och har dragits mellan Sundsvall, Umeå, Östersund, Luleå och Gävle. Enligt Jerker Sjödin. Umeå har länge kallat sig för huvudstaden i Norrland. Vad ska vi nu hitta på här i Umeå, tro? "Den bättre huvudstaden"? Eller "Umeå - den nordligaste huvudstaden i Norrland"? :)

Umeå vill bli Kulturhuvudstad i Europa 2014.... Tja. Jag tror inte - trots att mitt hjärta klappar varmt för hemstaden - att vi kommer att lyckas

torsdag 3 maj 2007

Butiksrån

Man slutar aldrig förvånas över folks dumhet. Idag var det ett rån mot en butik i staden. Tiden för rånet var strax efter öppningstiden. Inte kan det varit så himla mycket stålar i kassan då inte. Vore det inte smartare att vänta till strax innan stängningstid om man ska försöka bli rik?

Dumheten fortsätter: killen sprang in på ett kafé där han satt sig för att fika. Kaféet ligger några kvarter från butiken. Gör man så efter det att man hotat kassörskan med kniv?

Han greps ungefär en halvtimme efter rånet. På kaféet.

måndag 9 april 2007

Onlinebokning

Vi ska till Italien. Ska bli hur skönt som helst! Men då vi skulle boka biljetter var det inte så lätt att hitta i resedjungeln. Vi har jämfört olika flygbolag för att hitta ett så schysst pris som möjligt och vi fastnade för ett flygbolag tillslut. Vi fick reda på vad nerresan och hemresan kostar och påbörjade vår bokning. Men för varje gång vi klickade på "Nästa" för att gå vidare i bokningsprocessen lades det på fler och fler kronor att betala och slutsumman blev några 100 kronor mer än vad vi först fått veta. Det är skatter och diverse andra kostnader som slås på. Det där var resan Arlanda-Rom.

Men först måste vi ju ner till Stockholm. Kärleken har en del SAS-bonuspoäng som vi kan nyttja och han loggade in, bokade datum och tid som passar oss. Och vi upptäckte en sak: innan man klickar på "Bekräfta bokning" måste man vara ytterst noggrann för att se att systemet tycker samma som vi. Icket så! Jag tror han försökte boka vår Umeå-Arlandaresa fem gånger innan systemet verkligen fattat att det är mitt på dagen vi vill åka och inte jättetidigt på morgonen. Han ringde slutligen till bokningen på SAS för att tala med dem och då som i ett trollslag funkar det!

Och de vill man ska inte ringa dem, de vill man ska boka online. Systemen är svårförstådda, man måste ringa dem... Jag förstår inte hur de tänker sig. Men så är jag en som vill ha personlig service med. Ha en människa att prata med. Sånt kostar i dagens samhälle där vi ska leva mer eller mindre online.

torsdag 5 april 2007

Slutar aldrig att förvånas

Som jag skrev tidigare idag så är det ett förfärligt oväder. Jag har just läst i de lokala nättidningarna om hur blåsten ställer till det: i fjällen är det snöstorm - folk saknas på fjället, jag har sett bilder på bilar som ligger uppochner, plåten på Norrlands universitets sjukhus fasad har blåst av och sjukhusområdet var avspärrat delar av dagen.

Så kommer jag till artikeln om att RG Line - det rederi och samma båt jag åkte med till Vasa för en dryg månad sedan (läs tidigare blogg om den resan) - tänkte avgå enligt tidtabellen kl 18 i afton! Hur tänker man på det där rederiet, egentligen? "Nej, det blåser ju bara 25 m/s - inte är det så farligt". Tänker man så? Visst, båten klarar nog mycket, skrovet är stabilt. Men nog kan den blåsa omkull i alla fall!

Estonia förliste för dryga 10 år sedan, men det känns lite aktuellt.

Våren och blåsten

Snön är borta från gatorna i staden. Skönt, tycker många. Men i och med att det torkar upp på gatorna så blir det också hemskt dammigt efter vinterns grus och sand.

Kommunen tänker att de inte ska sopa gatorna ordentligt, riktigt än. April med sitt oförutsägbara väder har ju inte varit än, typ.

Men nu blåser det ordentligt ute. Riktigt ordentligt! Jag satt på lunchen och studerade folk som gick förbi utanför restaurangen jag satt vid och det var rätt intressant. Folks kepsar blåste iväg, kjolar blåste upp, en del gick baklänges mot vinden för att slippa den rakt i ansiktet.

Men så slog mig en tanke: kommunen kanske kommer att slippa sopa gatorna i år. Tänk om allt samlas i prydliga högar efter den här helgen, vilken enligt SMHI ska vara blåsig! Bara för dem att samla ihop högarna! Billigt och praktiskt!

Glad Påsk!

torsdag 29 mars 2007

Döden

Barnen har varit på begravning idag. Det var deras pappas kompis som har gått vidare till någonting bättre. Barnen har träffat den här killen några gånger då han varit hemma hos dem på middag. Han var en alldeles speciell typ av människa och barnen tyckte så mycket om honom. De pratade mycket om honom då han levde. Idag begravdes han.

Jag tycker inte man ska "skydda" barnen från döden. Jag tror det är bra för dem att gå på begravningar. Men begravingar har också den effekten på oss människor att döden blir konkret. I kistan som står där framme ligger den person vill alla tyckte så mycket om - vilket är abstrakt. Men själva akten gör saken mer konkret.

När min farmor dog för några år sedan kunde jag inte förstå att hon låg där i kistan, men då jag och mina kusiner bar ut kistan till bilen förstod jag det. När alla på fikastunden efteråt pratade om henne i dåtidstermer och hon inte satt med oss med en kopp kaffe i handen, förstod jag att hon var borta. Saker tar sin lilla tid att sjunka in.

Mina barn har haft en jobbig afton efter den här dagen. De har gråtit, ville inte lägga sig, vi har pratat och pratat, jag fick inte trösta men samtidigt skulle jag trösta. Svårt läge. Sonen vill inte till skolan i morgon för att det är så jobbigt att den här killen inte finns längre. Han sörjer som om han var hans bästa kompis, vilket inte riktigt är sant. Jag förstår att de är ledsna, det gör jag. Han var verkligen speciell på ett mycket positivt sätt.

Många i den här staden sörjer Pers bortgång. Samtidigt som alla visste att han levde på 20 års övertid - han borde ha gått vidare för 20 år sedan med den sjukdom han hade. Men han var nog den mest levnadsglada person som existerat på den här jorden.

Per: Vila i frid! Jag tror du kan gå och andas själv nu och bergis finns det bra fotboll och hockey där du är nu!

onsdag 28 mars 2007

Byte

La in en annons på Blocket om lägenhetsbyte. Min 3:a mot en 5:a eller större. En dag tog det så skickade en tjej ett mejl och hon verkar ha en lägenhet i vår smak! Och i det område vi vill bo: centralt, men ändå barnvänligt. Nu måste jag storstäda hemma så att hon vill ha min! Hon blev rätt så intresserad då jag har ett litet trädgårdsland på gården här. Faller lägenheterna oss i smaken åt alla håll kan det här gå snabbt.

Snart kan jag vara sambo! Vi har ju pratat om det ett tag, men nu känns det så nära. Jag vill ju så det värker i kroppen, men det är inte utan att det känns oerhört pirrigt. Skräckblandad förtjusning är nog formuleringen.

tisdag 27 mars 2007

Ex-män

De säger att det är svårt att förstå sig på kvinnor. Jag tycker att män är minst lika svåra att förstå sig på. Inte i största allmänhet - jag har mest manliga bekanta, kompisar och vänner och har så alltid haft. Men det finns s k ex-män. De man levt med, varit gift med, en gång älskat och har barn med. De är inte alltid så lätta att förstå sig på. Inte min ex-man i alla fall.

I fem år har jag slagit knut på mig själv, vänt ut och in på mig själv, gjort allt i min makt för att vi ska ha ett fungerande förhållande. Ett förhållande vi inte kan välja bort eftersom vi har två barn tillsammans. Vad jag har mött är total respektlöshet. Jag har mött totalt missförstånd. Och jag är ändå rätt så tydlig då jag pratar och lägger fram saker. Men jag vill också att allt ska fungera.

I tio år levde vi tillsammans. Det fanns ett barn som följde med honom och relationen med den mamman var underbar. Vi bodde grannar, firade jular och födelsedagar tillsammans, fikade tillsammans och bestämde tillsammans över en kopp kaffe vilka regler som skulle råda. Det gjorde vi alla fyra vuxna och det fungerade hur bra som helst. Så jag har trott att det är så man gör. Jag har velat tro att vi är kapabla att ha det så även sedan vi skiljt oss. Jag visste redan innan att det vi hade med hans ex-sambo var rätt så unikt, men vi gjorde det utan problem.

Men nu är det icke så. Nu är det stor risk att det här blir väldigt rörigt, men det är så det är.

Idag ringde de från skolan för att höra hur dottern skulle vara på fritids under påsklovet som är om två veckor. Jag sa att det var hans vecka, varpå rektorn säger att hon just pratat med honom och han sa det var min vecka. Enligt vårt barnschema har han barnen under lovet - han hade dem även under sportlovet och han tycker att vi ska dela på loven. Jag har under en längre tid försökt att få träffa honom just för att diskutera sådana här saker, för att ha någon slags framförhållning. Han är inte ett dugg intresserad av att träffa mig för att prata om sådana här saker - man kan mejla varandra och i nödfall prata i telefonen. Han har sagt att det ska vara mitt ansvar att "ordna för påsklovet". HUR jag ska ordna för påsklovet har jag frågat honom hur han menar, men har inte fått svar. Menar han att barnen plötsligt ska bo med mej den veckan, ska jag ordna barnvakt åt dem... de frågorna har jag ställt många gånger. Inte fått något svar alls. Så hur jag ska "ordna det över påsklovet" har jag inte fattat. Jag förstår det fortfarande inte. Men nu har jag ordnat allt i alla fall.

Idag ringde skolan och han hade bollat över till mig som inte vet om barnen ska vara med mig eller med honom - som de ska vara enligt schemat. Jag ringde honom för att fråga hur han tänkte och möttes av en rabiat man som skrek i telefonen, jag sa han inte fick prata så med mig, han skrek och la sedan på luren. Snäll, mesig, ansvarstagande som jag är ringer jag min mamma och pratar med henne för att se hur vi kan ordna lovet (jag kan inte ta ut semester som exet tycker, för då sabbar jag hela sommaren - igen) och hon tar barnen från påskdagen. Jag ringer exet och han säger att det går inte för då är de med honom.

Han ägde problemet, bollar det till mig och ber mig lösa det för han hade barnen förra lovet. Jag löser det åt honom. Då är inte det bra!

Nu förstår jag inte hur jag ska bete mig alls. Nu är jag skitförvirrad.

Jag ringde familjerätten, för det är det enda stället han säger han vill träffa mig. Det sista vi sa till varandra var "Vi möts i familjerätten!". Då jag ringde dit för att beställa tid möttes jag av en man som lyssnade på mig. Han ställde frågan, rätt tidigt, om jag inte ens funderat på att kontakta en advokat! För att ta reda på om vi ska ha gemensam vårdnad överhuvudtaget! Jag tror inte att vare sig han eller jag vill ha enskild vårdnad, trots allt. Barnen behöver oss båda. Han jag pratade med sa att jag är en god människa, men mesig. Att jag vill väl, men att jag möts av total respektlöshet. Hur jag än gör kommer jag aldrig att få ett fungerande förhållande med mina barns pappa. Lika bra att lägga ner, sa han på familjerätten.

Det var så skönt att prata med en utomstående som lyssnade på mig! Vi har varit på samarbetssamtal ett par gånger och bara mötts av flata tanter som tagit hans parti helt och hållet. Jag har varit för svag de gångerna. Nu sa han jag pratade med att det är inte vi som behöver samtal - det är jag som behöver stöd i mitt! Utan honom.

Och något så skönt att få höra att jag är en god människa! Hur många gånger har jag inte funderat på om det är mig det är fel på? Cirka tusen, på ett ungefär, skulle jag tro. Men under årens lopp har jag också fattat att det finns de som tänker som jag. Jag har tidigare fattat att helt jävla fel ute är jag inte.

Exet tror vi ska mötas där i familjerätten - det kommer vi inte att göra. Nu ska jag bli en hård och jävligt fyrkantig före detta fru, mamma till hans barn. Jag har ställt upp på byten då de ska på resor, när barnen haft lov, jag har inte sett mina barn vissa somrar för att mina behov inte har lyssnats på alls. Nu är det slut på det.

Basta!
Punkt!

lördag 24 mars 2007

Könsroller

Vi sitter och pratar mid middagsbordet, barnen och jag. I sonens klass har de killsnack och tjejsnack. Jag undrade lite vad de gör på de träffarna och sonen sa att sist hade de kollat på film. Jag blev lite förvånad, trodde på något vis att de pratade om hur man ska vara mot varandra - killar och tjejer - eftersom en del tjejer i hans klass har slutat och man värnar om de få som är kvar. Jo, en gång hade de pratat om hur man ska bete sig mot tjejer.
Sonen: "Men det har jag räknat ut för länge sedan".

Han har i hela sitt liv alltid lekt bra med tjejer - nästan så att han har föredragit att leka med dem. Det blir inte lika hårt då, tror jag han tänker och känner.
Jag: "Jaha, ska man vara annorlunda mot killar och tjejer?"
Sonen: "Ja, det ska man"

Jag tänkte i min stillhet att är man en bra människa så kan man behandla alla lika, men man ska tydligen vara lite annorlunda gentemot de olika könen. Vet inte om jag helt håller med, men på barnnivå kanske man måste tänka så. Jag vet inte. Tror inte jag tänker så, men så har en personlighetstest fått fram att jag är oerhört anpassningsbar också. Jag anpassar mig nästan till döds i vissa sammanhang.
Sonen förklarar: "Jamen vissa killar kanske mer gillar sport. Andra är som jag och gillar film och musik."
Jag: "Jaha, och tjejer? Vad pratar man med dem om?"
Sonen: "Jadu mamma, det har jag försökt lista ut rätt länge nu"

Han fyller 11 år i sommar.

torsdag 22 mars 2007

Glädje

Sonen: "Mamma, hur många mjölktänder har man som barn?"
Jag: "20 stycken"
Sonen: "Jippie!!! Jag har tappat alla mina nu!" Han hoppade omkring och var så glad då sista tanden åkt nu i kväll. Han hoppade omkring jättelycklig med en papperstuss i munnen för att stilla blodflödet. Han drar tänder som är pyttelite lösa med våld.

Sonen: "Mamma, är det här något man brukar fira?" Han log lite nyfiket.
Jag: "Nej, det brukar man inte". Jag ångrade mig direkt efter att jag sagt så. Varför ska jag alltid vara så snabb med svar för?
Sonen: "Nej, jag tänkte väl det". Kunde ana en lite dold besvikelse i hans röst. Han är mycket för att fira saker, den lilla gossen.

Men han ska få någon överraskning i morgon i alla fall. Sista barntanden har ju faktiskt åkt nu!

onsdag 21 mars 2007

Längtan

Ja, jag är kär. Enormt, faktiskt. Trodde inte jag skulle kunna känna så här igen - men oerhört glad att jag gör det! Men jag är inte så bra på det där med att längta. Jag är faktiskt rätt kass på det. Kanske är jag som ett barn som behöver omedelbar tillfredställelse?

Tre dagar har gått sedan jag och Kärleken sågs på riktigt. Han svängde förbi på jobbet idag just innan han skulle till sitt och jag hem till mitt. Några minuter. Sedan ringde han i kväll och vi pratade några minuter. Men de här minutrarna gjorde mig alldeles varm i kroppen och snart står jag inte ut! Måste bara träffa honom snart! Få en kram, en kyss... hans fina blick.

Hur gör man för att bli duktigt på att längta och kunna njuta av det i vetskapen om att det kommer en dag då vi ses ordentligt? Tips emottages tacksamt! :-)