Kärlek är svårt

Satt med barnen häromkvällen och pratade om lite av varje. Vi pratade om han som kommit att bli Mannen i mitt liv och det är så underbart skönt att det klaffar - både mellan honom och barnen och mellan barnen och honom. Sonen och dottern påpekar gång på gång att han är en så snäll och bra person.

Sonen å sin sida har också haft ett förhållande nyss. Det var verkligen kärlek med stort K där. Under ett år försökte han få kontakt med henne och då hon i höstas började på deras skola visste inte glädjen några gränser.

De blev ihop och var så rara. Efter några månader kom han hem och var överlycklig. De hade pussats för första gången och känslan beskrev han så här: "Först blev jag alldeles varm i magen, sen blev jag lite nervös". Han är en så rar liten kille, min grabb.

Så en dag hade tjejen gjort slut och flera veckor efter det fick han reda på att det bara var "på skoj" hon gjort slut. För att kolla hur han reagerade! Sonen är 10 år, hon är 9. Han blev jätteledsen, men sedan blev de ihop igen och allt var bra. Men nu är det slut igen, hon gjorde det och sedan blir hon svartsjuk då han leker med andra tjejer. Inte är det så lätt med känslor alla gånger inte. Oavsett ålder.

Han sa då vi satt och pratade häromdagen att han nog ska vara ensamen ett tag. Inte ha någon tjej på länge, kändes det som sa han.