Bara att gilla läget

I dag var en hemsk dag. Eller gårdagen - klockan har just passerat midnatt. Stressa hem från jobbet för att hinna till sonens träning, var det första. Under tiden han tränade sprang dottern omkring i Sporthallen och hon råkade snubbla olyckligt och tog emot sig med handen då hon föll med näsan före in i en dörr. Näsblodet gjorde att jag trodde att det var det värsta, men efter en stund sa hon att hennes finger gjorde ont. Och visst - det var rejält svullet och jag kände att vi får ta vägen förbi på akuten innan vi åker hem.

Klockan 19.20 stämplade vi in på akuten. Klockan 22.15 fick vi träffa en doktor som inte ens säger "hej" då han klev in i rummet. Inte heller såg han varken mig eller dottern i ögonen. Han var inte intresserad av att presentera sig.

Han tittade på flickans finger i ungefär 30 sekunder och sa ordet "röntgen" och gick ut genom dörren. Innan han försvann helt bad jag honom att säga till dem på röntgen att barnen är barn, att klockan var elva på kvällen och att de var trötta, att vi väntat väldigt länge redan som det var. Svaret jag fick var: "Det spelar ingen som helst roll. Ni får vänta på er tur".

Hon röntgades. Jag såg bilderna och kunde inte se någon spricka, som jag trodde att det var, så jag tog för givet att "lite bandage på så får vi åka hem". Klockan var ju sent och alla tre var vi trötta.

Läkaren tittade på bilderna och vi fick träffa honom igen. Inget "hej" den här gången heller. Däremot sa han lite hurtigt: "Det gick ju snabbt det där! Men jag har lite tråkiga nyheter. Det är en skelettskada på fingret så det blir Hand- och plastikkirurgen i morgonbitti".

"Neeeeeejjjjj!!!!" skrek jag inombords.

Ingen på akuten kunde gipsa så hon fick bandage och i morgonbitti får vi helt sonika bege oss upp på sjukhuset igen.

Klockan hinner bli några minuter i midnatt innan jag låser upp dörren här. Det är natt mot torsdag. Barnen har skola i morgon. De är 10 och 7 år.

Bara att gilla läget.



P.S. Barnen har varit så superduktiga, tappra och på strålande humör hela kvällen. Dottern har knappt klagat på att det gjort ont annat än enstaka gånger. De har lekt med rullstolar, kört varandra och dottern har sagt "här var det service! Någon som vill ha det?" :-). Sonen sa när vi åkte hem att det var ju riktigt trevligt där på sjukhuset!

Ungar, mamma älskar er!