onsdag 21 mars 2007

Längtan

Ja, jag är kär. Enormt, faktiskt. Trodde inte jag skulle kunna känna så här igen - men oerhört glad att jag gör det! Men jag är inte så bra på det där med att längta. Jag är faktiskt rätt kass på det. Kanske är jag som ett barn som behöver omedelbar tillfredställelse?

Tre dagar har gått sedan jag och Kärleken sågs på riktigt. Han svängde förbi på jobbet idag just innan han skulle till sitt och jag hem till mitt. Några minuter. Sedan ringde han i kväll och vi pratade några minuter. Men de här minutrarna gjorde mig alldeles varm i kroppen och snart står jag inte ut! Måste bara träffa honom snart! Få en kram, en kyss... hans fina blick.

Hur gör man för att bli duktigt på att längta och kunna njuta av det i vetskapen om att det kommer en dag då vi ses ordentligt? Tips emottages tacksamt! :-)

måndag 19 mars 2007

Lika besviken...

...varje gång det händer. Våren som kommer - för att sedan försvinna. Vi har haft rent ljuvligt här under en tid. Solen som skinit, snön som försvann (inte helt, men en hel del), folk som blev sådär vårglada och lätta i sinnet. Jag hade börjat tänka på sommaren och var vi ska hitta våra nya smultronställen, hur skönt det är att ta en öl på en uteservering efter jobbet o s v.

Så kom helgen. Och med helgen kom vintern tillbaka igen. Det var inte lite snö som kom heller. Och snön som kom var blöt, tung, slaskig och rent ut sagt jävligt trist i alla bemärkelser.

Bor man här vet man att det kommer att hända. Varje år händer det. Man borde ha lärt sig men varje år blir man lika besviken som året innan och åren innan det. Och vi vet att det här inte var den sista gången. Förmodligen kommer fem-sex bakslag till.

Men sen kommer sommaren!

Dubbelliv

Tillbaka till verkligheten. Det går lika snabbt varje gång. Att mjukstarta är det inte tal om. Pang på, bara. Men det är rätt skönt det också, måste jag säga. Även om det ibland kan kännas lite chockartat.

Jag är en av alla dem som lever ett dubbelliv. Veckor med barn och veckor utan barn där man bara behöver vara vuxen utan större ansvar som att se till att ens små älsklingar har det bra. Idag kom de till mig igen efter två veckor. Jag öppnar dörren och det är kompisar här. Någon ser på tv, någon sitter vid datorn och de säger att de måste ha mat NU! Inte om en halvtimme - NU! Jag gör så gott jag kan, men saker tar sin lilla tid. Vi leker lite, sedan är det "God natt". Det betyder att jag ska säga "God natt" och krama om dem flera gånger under den närmaste timmen. I bästa fall. Ibland ska vi hålla på många timmar. Det kan som inte räcka med att göra det där en enda gång, inte. För i barnens huvuden bollar tankar hit och dit - sådant som de tycker är superviktigt just när man ska sova. Som "Mamma, NÄR kan jag få en mobiltelefon", eller "Mamma, du vet den där filmen..." eller precis vad som helst. Procedurer. Men de är ju söta och fina. Mammans hjärta klappar hårt för dem. Jättehårt. Även om det känns jobbigt ibland.

Under de senaste veckorna har jag haft det lugnt och stilla med min Kärlek. Ingen stress, bara lugnt och skönt. Behöver leva det här dubbelivet för att orka. Och för min egen del. För att inte försvinna i allt som det innebär att vara förälder. Jag älskar mina barn och livet med dem och jag älskar de veckor jag har med Kärleken. Jag är lyckligt lottad!

Tvåsamhet är beroendeframkallande. Ligga sked är beroendeframkallande. Jag kommer att sakna honom då jag lägger mig. Ensamen.

onsdag 14 mars 2007

Vår!

Det går snabbt nu! För några dagar sedan var det vinter och rätt bra med snö. Nu är gatorna i princip torra efter några helt underbara dagar! Minns inte då det var så här tidigt sist, men det går undan då det väl sätter igång.

Igår hörde jag vårfåglarnas kvidevitt för första gången. Solen skiner, den föredetta snön - numera vatten - fullkomligt forsar från taken. Nog är det härligt den här tiden på året!

Det är lätt att leva då man ser ljuset i tunneln och inser att snart är det sommar med allt vad det innebär. Önskar dock att kaféerna redan nu kunde sätta ut stolar så man kunde ta en kopp kaffe utomhus. Eller en kopp choklad. Kommer snön igen är det ju bara att ta in stolarna igen. Eller?

måndag 12 mars 2007

Bovar på rymmen

Jaha. Så var vi i hetluften igen. I dag rymde tre fångar från den slutna anstalten som finns i kommunen. Två av dem tog de rätt snabbt, den tredje fick vara i frihet lite längre.

Kollegorna och jag hade just läst nätupplagan av den lokala tidningen om det här, precis innan vi skulle stänga ner för dagen på jobbet. Då kommer en man in och ser lite förvirrad ut, har på sig gråa mjukiskläder och undrar hur bussarna går till Sundsvall och varifrån de går.

Jag är en sådan naiv typ som inte fattar misstankar om andra människor så lätt, så jag tog fram busstidtabellen och visade på stadskartan hur han skulle ta sig till busstationen. Så gick han ut. Han betedde sig lite märkligt och var rätt så stressad.

Min kollega var mer eller mindre i upplösningstillstånd och sa: "Det där måste varit han!" Hon sprang till baksidan av vår lokal och såg honom stå och titta på kartan och fundera lite. Jag tog tag i telefonen och ringde polisen och undrade om de fått fatt i den tredje rymlingen och det hade de inte. "Jag tror han just var inne hos oss, är det han är han på väg till busstationen för att försöka ta sig till Sundsvall" sa jag till polisen. "Det är han" sa polisen och la på luren.

Vi tjejer på jobbet kände oss lite... tja, vad ska jag säga... upplivade, kanske är rätt ord. Eller kanske mer uppjagade. Jag skulle gå samma väg som den här mannen just gått, skulle han känna igen mig? Hur stort uppbåd skulle det bli? Min Kärlek hade hunnit hem redan så jag var tvungen att gå ensammen där, vilket kändes lite olustigt.

Men då jag kom till busstationen kunde inte nyfikenheten i mig göra så att jag lät bli att gå förbi där utan att se vad som var i görningen. Jag såg pressfotograferna stå och prata med varandra och de såg lite fundersama ut. Via polisradion hade de hört att rymlingen var på väg till busstationen, men han hade blivit gripen innan han nådde ända fram.

Men det var spännande. Inte alla dagar man sätter fast en bov!

söndag 4 mars 2007

Kärlek är svårt

Satt med barnen häromkvällen och pratade om lite av varje. Vi pratade om han som kommit att bli Mannen i mitt liv och det är så underbart skönt att det klaffar - både mellan honom och barnen och mellan barnen och honom. Sonen och dottern påpekar gång på gång att han är en så snäll och bra person.

Sonen å sin sida har också haft ett förhållande nyss. Det var verkligen kärlek med stort K där. Under ett år försökte han få kontakt med henne och då hon i höstas började på deras skola visste inte glädjen några gränser.

De blev ihop och var så rara. Efter några månader kom han hem och var överlycklig. De hade pussats för första gången och känslan beskrev han så här: "Först blev jag alldeles varm i magen, sen blev jag lite nervös". Han är en så rar liten kille, min grabb.

Så en dag hade tjejen gjort slut och flera veckor efter det fick han reda på att det bara var "på skoj" hon gjort slut. För att kolla hur han reagerade! Sonen är 10 år, hon är 9. Han blev jätteledsen, men sedan blev de ihop igen och allt var bra. Men nu är det slut igen, hon gjorde det och sedan blir hon svartsjuk då han leker med andra tjejer. Inte är det så lätt med känslor alla gånger inte. Oavsett ålder.

Han sa då vi satt och pratade häromdagen att han nog ska vara ensamen ett tag. Inte ha någon tjej på länge, kändes det som sa han.

torsdag 1 mars 2007

Bara att gilla läget

I dag var en hemsk dag. Eller gårdagen - klockan har just passerat midnatt. Stressa hem från jobbet för att hinna till sonens träning, var det första. Under tiden han tränade sprang dottern omkring i Sporthallen och hon råkade snubbla olyckligt och tog emot sig med handen då hon föll med näsan före in i en dörr. Näsblodet gjorde att jag trodde att det var det värsta, men efter en stund sa hon att hennes finger gjorde ont. Och visst - det var rejält svullet och jag kände att vi får ta vägen förbi på akuten innan vi åker hem.

Klockan 19.20 stämplade vi in på akuten. Klockan 22.15 fick vi träffa en doktor som inte ens säger "hej" då han klev in i rummet. Inte heller såg han varken mig eller dottern i ögonen. Han var inte intresserad av att presentera sig.

Han tittade på flickans finger i ungefär 30 sekunder och sa ordet "röntgen" och gick ut genom dörren. Innan han försvann helt bad jag honom att säga till dem på röntgen att barnen är barn, att klockan var elva på kvällen och att de var trötta, att vi väntat väldigt länge redan som det var. Svaret jag fick var: "Det spelar ingen som helst roll. Ni får vänta på er tur".

Hon röntgades. Jag såg bilderna och kunde inte se någon spricka, som jag trodde att det var, så jag tog för givet att "lite bandage på så får vi åka hem". Klockan var ju sent och alla tre var vi trötta.

Läkaren tittade på bilderna och vi fick träffa honom igen. Inget "hej" den här gången heller. Däremot sa han lite hurtigt: "Det gick ju snabbt det där! Men jag har lite tråkiga nyheter. Det är en skelettskada på fingret så det blir Hand- och plastikkirurgen i morgonbitti".

"Neeeeeejjjjj!!!!" skrek jag inombords.

Ingen på akuten kunde gipsa så hon fick bandage och i morgonbitti får vi helt sonika bege oss upp på sjukhuset igen.

Klockan hinner bli några minuter i midnatt innan jag låser upp dörren här. Det är natt mot torsdag. Barnen har skola i morgon. De är 10 och 7 år.

Bara att gilla läget.



P.S. Barnen har varit så superduktiga, tappra och på strålande humör hela kvällen. Dottern har knappt klagat på att det gjort ont annat än enstaka gånger. De har lekt med rullstolar, kört varandra och dottern har sagt "här var det service! Någon som vill ha det?" :-). Sonen sa när vi åkte hem att det var ju riktigt trevligt där på sjukhuset!

Ungar, mamma älskar er!