torsdag 29 mars 2007

Döden

Barnen har varit på begravning idag. Det var deras pappas kompis som har gått vidare till någonting bättre. Barnen har träffat den här killen några gånger då han varit hemma hos dem på middag. Han var en alldeles speciell typ av människa och barnen tyckte så mycket om honom. De pratade mycket om honom då han levde. Idag begravdes han.

Jag tycker inte man ska "skydda" barnen från döden. Jag tror det är bra för dem att gå på begravningar. Men begravingar har också den effekten på oss människor att döden blir konkret. I kistan som står där framme ligger den person vill alla tyckte så mycket om - vilket är abstrakt. Men själva akten gör saken mer konkret.

När min farmor dog för några år sedan kunde jag inte förstå att hon låg där i kistan, men då jag och mina kusiner bar ut kistan till bilen förstod jag det. När alla på fikastunden efteråt pratade om henne i dåtidstermer och hon inte satt med oss med en kopp kaffe i handen, förstod jag att hon var borta. Saker tar sin lilla tid att sjunka in.

Mina barn har haft en jobbig afton efter den här dagen. De har gråtit, ville inte lägga sig, vi har pratat och pratat, jag fick inte trösta men samtidigt skulle jag trösta. Svårt läge. Sonen vill inte till skolan i morgon för att det är så jobbigt att den här killen inte finns längre. Han sörjer som om han var hans bästa kompis, vilket inte riktigt är sant. Jag förstår att de är ledsna, det gör jag. Han var verkligen speciell på ett mycket positivt sätt.

Många i den här staden sörjer Pers bortgång. Samtidigt som alla visste att han levde på 20 års övertid - han borde ha gått vidare för 20 år sedan med den sjukdom han hade. Men han var nog den mest levnadsglada person som existerat på den här jorden.

Per: Vila i frid! Jag tror du kan gå och andas själv nu och bergis finns det bra fotboll och hockey där du är nu!

onsdag 28 mars 2007

Byte

La in en annons på Blocket om lägenhetsbyte. Min 3:a mot en 5:a eller större. En dag tog det så skickade en tjej ett mejl och hon verkar ha en lägenhet i vår smak! Och i det område vi vill bo: centralt, men ändå barnvänligt. Nu måste jag storstäda hemma så att hon vill ha min! Hon blev rätt så intresserad då jag har ett litet trädgårdsland på gården här. Faller lägenheterna oss i smaken åt alla håll kan det här gå snabbt.

Snart kan jag vara sambo! Vi har ju pratat om det ett tag, men nu känns det så nära. Jag vill ju så det värker i kroppen, men det är inte utan att det känns oerhört pirrigt. Skräckblandad förtjusning är nog formuleringen.

tisdag 27 mars 2007

Ex-män

De säger att det är svårt att förstå sig på kvinnor. Jag tycker att män är minst lika svåra att förstå sig på. Inte i största allmänhet - jag har mest manliga bekanta, kompisar och vänner och har så alltid haft. Men det finns s k ex-män. De man levt med, varit gift med, en gång älskat och har barn med. De är inte alltid så lätta att förstå sig på. Inte min ex-man i alla fall.

I fem år har jag slagit knut på mig själv, vänt ut och in på mig själv, gjort allt i min makt för att vi ska ha ett fungerande förhållande. Ett förhållande vi inte kan välja bort eftersom vi har två barn tillsammans. Vad jag har mött är total respektlöshet. Jag har mött totalt missförstånd. Och jag är ändå rätt så tydlig då jag pratar och lägger fram saker. Men jag vill också att allt ska fungera.

I tio år levde vi tillsammans. Det fanns ett barn som följde med honom och relationen med den mamman var underbar. Vi bodde grannar, firade jular och födelsedagar tillsammans, fikade tillsammans och bestämde tillsammans över en kopp kaffe vilka regler som skulle råda. Det gjorde vi alla fyra vuxna och det fungerade hur bra som helst. Så jag har trott att det är så man gör. Jag har velat tro att vi är kapabla att ha det så även sedan vi skiljt oss. Jag visste redan innan att det vi hade med hans ex-sambo var rätt så unikt, men vi gjorde det utan problem.

Men nu är det icke så. Nu är det stor risk att det här blir väldigt rörigt, men det är så det är.

Idag ringde de från skolan för att höra hur dottern skulle vara på fritids under påsklovet som är om två veckor. Jag sa att det var hans vecka, varpå rektorn säger att hon just pratat med honom och han sa det var min vecka. Enligt vårt barnschema har han barnen under lovet - han hade dem även under sportlovet och han tycker att vi ska dela på loven. Jag har under en längre tid försökt att få träffa honom just för att diskutera sådana här saker, för att ha någon slags framförhållning. Han är inte ett dugg intresserad av att träffa mig för att prata om sådana här saker - man kan mejla varandra och i nödfall prata i telefonen. Han har sagt att det ska vara mitt ansvar att "ordna för påsklovet". HUR jag ska ordna för påsklovet har jag frågat honom hur han menar, men har inte fått svar. Menar han att barnen plötsligt ska bo med mej den veckan, ska jag ordna barnvakt åt dem... de frågorna har jag ställt många gånger. Inte fått något svar alls. Så hur jag ska "ordna det över påsklovet" har jag inte fattat. Jag förstår det fortfarande inte. Men nu har jag ordnat allt i alla fall.

Idag ringde skolan och han hade bollat över till mig som inte vet om barnen ska vara med mig eller med honom - som de ska vara enligt schemat. Jag ringde honom för att fråga hur han tänkte och möttes av en rabiat man som skrek i telefonen, jag sa han inte fick prata så med mig, han skrek och la sedan på luren. Snäll, mesig, ansvarstagande som jag är ringer jag min mamma och pratar med henne för att se hur vi kan ordna lovet (jag kan inte ta ut semester som exet tycker, för då sabbar jag hela sommaren - igen) och hon tar barnen från påskdagen. Jag ringer exet och han säger att det går inte för då är de med honom.

Han ägde problemet, bollar det till mig och ber mig lösa det för han hade barnen förra lovet. Jag löser det åt honom. Då är inte det bra!

Nu förstår jag inte hur jag ska bete mig alls. Nu är jag skitförvirrad.

Jag ringde familjerätten, för det är det enda stället han säger han vill träffa mig. Det sista vi sa till varandra var "Vi möts i familjerätten!". Då jag ringde dit för att beställa tid möttes jag av en man som lyssnade på mig. Han ställde frågan, rätt tidigt, om jag inte ens funderat på att kontakta en advokat! För att ta reda på om vi ska ha gemensam vårdnad överhuvudtaget! Jag tror inte att vare sig han eller jag vill ha enskild vårdnad, trots allt. Barnen behöver oss båda. Han jag pratade med sa att jag är en god människa, men mesig. Att jag vill väl, men att jag möts av total respektlöshet. Hur jag än gör kommer jag aldrig att få ett fungerande förhållande med mina barns pappa. Lika bra att lägga ner, sa han på familjerätten.

Det var så skönt att prata med en utomstående som lyssnade på mig! Vi har varit på samarbetssamtal ett par gånger och bara mötts av flata tanter som tagit hans parti helt och hållet. Jag har varit för svag de gångerna. Nu sa han jag pratade med att det är inte vi som behöver samtal - det är jag som behöver stöd i mitt! Utan honom.

Och något så skönt att få höra att jag är en god människa! Hur många gånger har jag inte funderat på om det är mig det är fel på? Cirka tusen, på ett ungefär, skulle jag tro. Men under årens lopp har jag också fattat att det finns de som tänker som jag. Jag har tidigare fattat att helt jävla fel ute är jag inte.

Exet tror vi ska mötas där i familjerätten - det kommer vi inte att göra. Nu ska jag bli en hård och jävligt fyrkantig före detta fru, mamma till hans barn. Jag har ställt upp på byten då de ska på resor, när barnen haft lov, jag har inte sett mina barn vissa somrar för att mina behov inte har lyssnats på alls. Nu är det slut på det.

Basta!
Punkt!

lördag 24 mars 2007

Könsroller

Vi sitter och pratar mid middagsbordet, barnen och jag. I sonens klass har de killsnack och tjejsnack. Jag undrade lite vad de gör på de träffarna och sonen sa att sist hade de kollat på film. Jag blev lite förvånad, trodde på något vis att de pratade om hur man ska vara mot varandra - killar och tjejer - eftersom en del tjejer i hans klass har slutat och man värnar om de få som är kvar. Jo, en gång hade de pratat om hur man ska bete sig mot tjejer.
Sonen: "Men det har jag räknat ut för länge sedan".

Han har i hela sitt liv alltid lekt bra med tjejer - nästan så att han har föredragit att leka med dem. Det blir inte lika hårt då, tror jag han tänker och känner.
Jag: "Jaha, ska man vara annorlunda mot killar och tjejer?"
Sonen: "Ja, det ska man"

Jag tänkte i min stillhet att är man en bra människa så kan man behandla alla lika, men man ska tydligen vara lite annorlunda gentemot de olika könen. Vet inte om jag helt håller med, men på barnnivå kanske man måste tänka så. Jag vet inte. Tror inte jag tänker så, men så har en personlighetstest fått fram att jag är oerhört anpassningsbar också. Jag anpassar mig nästan till döds i vissa sammanhang.
Sonen förklarar: "Jamen vissa killar kanske mer gillar sport. Andra är som jag och gillar film och musik."
Jag: "Jaha, och tjejer? Vad pratar man med dem om?"
Sonen: "Jadu mamma, det har jag försökt lista ut rätt länge nu"

Han fyller 11 år i sommar.

torsdag 22 mars 2007

Glädje

Sonen: "Mamma, hur många mjölktänder har man som barn?"
Jag: "20 stycken"
Sonen: "Jippie!!! Jag har tappat alla mina nu!" Han hoppade omkring och var så glad då sista tanden åkt nu i kväll. Han hoppade omkring jättelycklig med en papperstuss i munnen för att stilla blodflödet. Han drar tänder som är pyttelite lösa med våld.

Sonen: "Mamma, är det här något man brukar fira?" Han log lite nyfiket.
Jag: "Nej, det brukar man inte". Jag ångrade mig direkt efter att jag sagt så. Varför ska jag alltid vara så snabb med svar för?
Sonen: "Nej, jag tänkte väl det". Kunde ana en lite dold besvikelse i hans röst. Han är mycket för att fira saker, den lilla gossen.

Men han ska få någon överraskning i morgon i alla fall. Sista barntanden har ju faktiskt åkt nu!

onsdag 21 mars 2007

Längtan

Ja, jag är kär. Enormt, faktiskt. Trodde inte jag skulle kunna känna så här igen - men oerhört glad att jag gör det! Men jag är inte så bra på det där med att längta. Jag är faktiskt rätt kass på det. Kanske är jag som ett barn som behöver omedelbar tillfredställelse?

Tre dagar har gått sedan jag och Kärleken sågs på riktigt. Han svängde förbi på jobbet idag just innan han skulle till sitt och jag hem till mitt. Några minuter. Sedan ringde han i kväll och vi pratade några minuter. Men de här minutrarna gjorde mig alldeles varm i kroppen och snart står jag inte ut! Måste bara träffa honom snart! Få en kram, en kyss... hans fina blick.

Hur gör man för att bli duktigt på att längta och kunna njuta av det i vetskapen om att det kommer en dag då vi ses ordentligt? Tips emottages tacksamt! :-)

måndag 19 mars 2007

Lika besviken...

...varje gång det händer. Våren som kommer - för att sedan försvinna. Vi har haft rent ljuvligt här under en tid. Solen som skinit, snön som försvann (inte helt, men en hel del), folk som blev sådär vårglada och lätta i sinnet. Jag hade börjat tänka på sommaren och var vi ska hitta våra nya smultronställen, hur skönt det är att ta en öl på en uteservering efter jobbet o s v.

Så kom helgen. Och med helgen kom vintern tillbaka igen. Det var inte lite snö som kom heller. Och snön som kom var blöt, tung, slaskig och rent ut sagt jävligt trist i alla bemärkelser.

Bor man här vet man att det kommer att hända. Varje år händer det. Man borde ha lärt sig men varje år blir man lika besviken som året innan och åren innan det. Och vi vet att det här inte var den sista gången. Förmodligen kommer fem-sex bakslag till.

Men sen kommer sommaren!